Recension #3

Edvard Munch

Jag har just intagit den engelske regissören Peter Watkins skildring av den norske författaren Edvard Munchs öde, och befinner mig i ett stadie av fullkomlig våldtäkt. Filmen rev i mitt sinne och slukade min tanke så fullkomligt att den krossat en serie av tankar och ideal för att befrukta mig med en bastard, som jag älskar. Så våldsamt, och så emotionellt erotiskt slår nu svallvågor av bilder mot min tanke att jag känner mig helt upptagen av att nästan naivt sträva efter en fullständig förklaring, i dessa tusentals magnifika bilder som upptar mig. Filmen är så vacker, och så våldsamt rå, att det bränner mig. Dessa ord må låta jävligt hybrisladdade och småpretentiösa, men filmen lämnar mig som en blind småpojke, i en mörk balsal.

Watkins skildrar Munchs psykotraumatiska sinne och liv ur ett pedagogiskt sken, med klara linjer, och briljant utformning. Man följer konstnärens emotionella kval i strävan mot självuppfyllelse, och konstutformning på ett otroligt snyggt experimenterande vis, med en touch av det typiskt skandinaviska. De korta scener av laddade känslor som träffar en förmedlar en ung mans tragedi, och en skrikande livsångest, blandat med en kontemporär upprorsanda, som inte låter sig skiljas mellan 1880-tal, och 1970-tal; en djupdykning i konstnärens själ, och hela den konstnärliga strävan efter att separera sitt jag från sin älskade mänsklighet. Likt Munchs egna målningar porträtterar den framförallt ensamt sargade män, i sken av sin egen lust efter kvinnans kött; en klagosång från deras hjärtan över deras svaghet, där de evigt försöker rättfärdiga den. Som spegel av Munchs konstnärsskap, och en fullkomlig bild av konstnären, har jag aldrig sett något liknande någonsin. Tilläggas bör även den starkt passionerade skildringen av kontemporära konstnärers starka kulturyttringar, som självfallet faller i förhållande till Munch.

Fotot i filmen är superbt. Ofta ges vi chansen att ta in Munchs innersta tankar i samband med återgivningar av hans egna verk, och Watkins stämma som leder oss igenom ett kaotiskt sinne, utan att någonsin lämna oss ensamma och svarslösa. I enlighet med den konstera som efterliknas fokuserar fotot närmast dokumentärt på porträtt och skådespelarnas ögonkontakt med linsen, och våra egna, förmedlar en evig hopplöshet; kameraarbetet fångar själva känslan av rörelsen i kärlek, ytterst sublimt.

Skådespeleriet är strålande. Geir Westby som spelar Munch porträtterar en plågad men övertygad själs vandring genom sin egen strävan, speciellt i samspel med Gro Fraas som porträtterar Munchs älskarinna och lidelse, Fru Heiberg. De längtansfyllt tunga blickar av mänsklighet som ser in i min egen själ är genuina, och en fullständig flora av originalspråk för fram historien på ett reellt sätt. Antagonisten är alltid klar, då Munchs eget öde följs slaviskt, och de många birollerna blir aldrig tydligt framträdande, förutom i ett fåtal undantag.

Ett tidsepiskt mästerverk som verkligen inte endast har givit mig en bild, utan även förstorat min respekt för filmkonsten. Ett klart wow från min sida.

Recension #2

Once upon a time in America

Efter flertalet diskussioner kring min far om huruvida man bör benämna Gudfadern och uppföljarna som storslagna har han flertalet gånger insisterat på att jag borde se Once upon a time in America, av Sergio Leone. Jag har nekat någon gång, och aldrig riktigt tagit mig tid för vad jag trodde bara var ytterligare en slitstark gangsterhistoria, men där var jag inte helt säker på sadeln, för Leones amerikanska saga erbjuder mer än maskingevär, fucker!

Ett gäng unga judiska grabbar stryker runt i New Yorks gator och verkar hantlangare åt den lokale mafioson. En femte pojke kliver in i gänget och försöker få dem att etablera sig som självständiga, och parallellerna till majoriteten av liknande filmer är uppenbara. Allting ges till oss i retrospektrum då Robert de Niro står för sin återvändo till nostalgistaden, och vår berättelse. Pojkarnas gäng utvecklas drastiskt då "Noodles" (de Niro) mördar den lokale bossen, och hamnar i fängelse; efter att han återvänder leds vi in i en spiral av maktlystnad, vänskap, och kärlek.

Vad Leone verkligen lyckas med i filmen är att fånga det typiskt amerikanska; filmen andas Amerika. Drömmen om möjligheternas land syns i varje tegelsten, i synnerhet då det är små pojkar vi följer genom en stor del av storyn. Filmen lyckas på så sätt förmedla en typiskt romantiserad bild av det amerikanskt kriminella livet, som vi känner från flera andra filmer. Samtidigt så är det en exposé och anknytning till mer klassiska amerikanska filmer, med ett upplägg som andas 40-tal, och samtidigt tydligt förmedlar det samtida. Storyn blir dock rätt ofta tråkigt melodramatisk, och allt känns irriterande extremt; jag har tröttnat på de romantiska sagorna om Amerika. Dock skall tilläggas att storyn håller sig på en hög nivå i sitt eget startfält.

Fotot är, likt Leones westernfilmer, snyggt och amerikanskt. Miljöerna är stiliga, och tidstypiska, så det finns en snygg touch med de svarta, bruna och grå stänken av färg. Man går aldrig utanför ramen, och allting är gamla beprövade trick, trots att "INTERMISSION"-bilden alltid gör mig lite extra lycklig i "gamla godingar". Jag hade eventuellt gärna sett en lite mer rostig bild, utan slow-motion och känslopornografiska cuts.

Skådespeleriet är väl godkänt. De Niro gör en utmärkt roll som den upproriske Noodles, och hans medspelare James Woods presterar helt okej som den stora visionären. Själv var jag dock mest imponerad av de två kvinnliga birollerna av Elizabeth McGovern och Tuesday Weld; Weld som spelar intrigmakerskan med ökad maktlusta, och McGovern som spelar den orörda skönheten, som blir brutalt våldtagen i baksätet på en bil.

Allt som allt är Once upon a time in America en bra maffia-thriller, som fungerar som ett utmärkt komplement till Gudfadern. Dock blir jag tvungen att erkänna att Coppolas två första filmer är de främsta inom sin genre.

Nu ska jag knåpa ihop en inköpslista till kvällens middag med min flickvän, och dona lite. Ha det mysigt!

I like the stink of the streets. It cleans out my lungs. And it gives me a hard-on.

Recension #1

Rounders

Jag har aldrig varit särskilt förtjust i Matt Damon (Maatt Daaeemon). En rätt medioker "jag-är-söt-tror-jag"-skådespelare utan imponerande meritlista eller större artistisk förmåga. Han är enkelspårig och tråkig helt enkelt. Å andra sidan har Edward Norton bevisat vid ett par tillfällen att han kan mer än skrika Sieg Heil eller spöa Brad Pitt, så han borde logiskt sett väga upp för Damons tråkiga appeal. Att John Malkovich även medverkar i filmen Rounders talar knappast till dess nackdel, då Malkovich kan vara mycket underhållande.

Filmen är dock inte mycket underhållande. Det är en rätt basic story med vår fina gullpojke Damon som sliter hårt igenom juridiken och ger upp kortspelandet efter en megaförlust mot en hårdkokt ryss i en källare (Malkovich). Tyvärr varar endast hans nyvunna mark mot ludomanin (spelberoendet) så långt innan hans goda barndomspolare Worm (Norton) kliver ut ur fängelset och lockar med honom i "syndens hasardnästen". Vidare blir Damon dumpad av sin flickvän, Worm är dödshotad för skulder och allting snurrar i klassiskt drama ner i smuts för att klarna på slutet; mycket basic story. Vad som skiljer den från så många andra draman jag sett är att allting speglas i ljuset av Texas Hold 'Em, vilket faktiskt varken tillför eller tar bort något från filmen. Damons malande berättarröst med små pokermetaforer är mest irriterande; speciellt efter en och en halv timme, då det börjar kännas rentav löjligt.

Kan Rounders då erbjuda något som gör den värd att se? Ja, själva upplägget är lagom underhållande, så länge man aldrig förväntar sig något storslaget, och den person som älskar poker kan nog få sig några roliga hints också. Skådespeleriet felar inte gravt med tanke på vilka slags förväntningar man kan ställa på filmen, och den är visserligen förutsägbar, men hjärndött underhållande.

Har du en fredagkväll ledig efter plugg/jobb och känner för att se ett godkänt drama som inte tar för hårda svängar för ditt trötta sinne är detta en utmärkt film; i synnerhet om du är pokerentusiast. Är så inte fallet kan du hitta betydligt bättre material i filmhyllorna.

Hey! If you want to see this seventh card you're gonna stop speakin' fuckin' Sputnick.

Varför "Vit Seger" segrar

Jag avskyr dem. Dessa sladdergoda, äckelljumna och oavbrutet skenheliga nationalister vi dras med i det här landet. De som slåss för frihet och rättvisa, enligt dem själva. Att jag sedan är långt ifrån ensam om att ogilla dem är bara ett faktum. Det är förundransvärt att vi står ut med fascismen och låter den växa precis som den gjorde för 80 år sedan. Det är rätt häftigt att vi inte lärt oss. Läs gärna Salka Sandéns artikel på SVTs hemsida; mycket bra och intressant läsning.

Du gamla du fria, du Svea Rikes död

När man talar om nationalisterna som fascister och nazister tystnar det svenska folket. När man talar om patrioter som Adolf-anhängare ser folk en som ett hot; Sverige har nämligen drabbats av den Amerikanska folksjukdomen "vänsterhat". Allting som kan upplevas som socialistiskt, däribland antirasistiska rörelser, ses som ett hot och man odlar upp en avsky för det. Tyvärr en avsky som i mångt och mycket är berättigad, när organisationer som AFA attackerar med nävarna och späder den nazistiska "akta er för vänsterextremisterna!"-elden. När man talar om nationalisterna som fascister och nazister tystnar det svenska folket, för det är våra barn vi talar om. För den generation som hittat högerextremismen är det svenska folkets barn, och föräldrarna är tysta.

För lite mer än en månad sedan blev min flickvän och hennes mamma nersparkade av dessa såkallade frihetskämpar på Kalmars mest offentliga torg. I staden Kalmar, med över 60 000 invånare, lyckades ett gäng högerextremister sparka ner tre kvinnor, och ingen ingrep. Detta som dessutom var kvällen för Kalmar FFs avslutande match och vinst av Allsvenskan, med tusentals människor som var och firade på, och i närheten av, samma torg. På detta torg attackerade nazisterna, och de vann. De vann just därför att ingen gjorde någonting. Detta Vi, du jag och alla andra, som alla antinationalister talar om fanns inte. Det fanns inne på O'Learys 10 sekunders springväg därifrån, men det fanns inte på det torget när män sparkade ner kvinnor som ville visa sin åsikt.

Natten den 9:e november 1938 mördades ett hundratal judar i kallt blod i Tyskland. Tiotusentals fördes till koncentrationsläger och 267 synagogor sattes i brand. Detta skedde utan att folket blivit informerat. Detta var en aktion från det då ledande partiet NSDAP, men skedde precis som nu då de människor som attackerade nazismen stod och iakttog våldsdåden. Varför kunde det hända? Hur kan det hända sig att minoriteten kontrollerar majoriteten. Hur kan de göra det, och varför gör inte vi motstånd?

Det finns tyvärr ett, enligt mig, lika sorgligt som enkelt svar till varför fullvuxna män fick lov att attackera min flickvän på ett kyligt torg med flera hundra män inom räckhåll till att göra motstånd. Det finns ett skäl till varför vi låter dem göra det, och det ligger i oss själva. Jag har en god vän av tysk börd, han heter Jonas, som ofta kommenterat på det han kallar "moralfallet"; självklart uppkallat efter det kristna syndafallet. När vi har diskuterat orsakerna till varför vi kan låta det inträffa idag som skedde för 80 år sedan återkommer han till detta moralfall. Moralfallet är den avsaknad av civilkurage som finns i dagens samhälle; ett samhälle där man är så rädd om sig själv att man inte försvarar sina åsikter. Jag har i dessa diskussioner också undrat, och svarar nu att det beror på individualismen Jonas. I botten för allt det här ligger vår fina Amerikanska livsstil, som sväller likt en sjukdom. Vad är det som driver dessa nationalister, och som vi inte har? Vad är det som föder deras eld, och som vi saknar? Jo, vi saknar tro. Idealismen är död och begraven för att ersättas av individualismen. Ingenting i vår värld fokuserar på gemenskapen längre, och därför finns det ingen som fokuserar på det som de anser är det rätta, utan man fokuserar uteslutande på att försörja sig själv framåt i den materialistiska glädjen. Vad nationalisterna har som vi saknar är ideal!, och det smärtar mig att säga det. Det finns inget Vi, därför att ingen tror på någonting. På 60-talet fanns det ett Vi, när man gjorde motstånd mot Vietnamkriget; 1989 fanns det ett Vi, när man rev Berlinmuren, men idag, när fascismen står på våra gator och ger klubbor och främlingsfientliga flygblad till våra barn, så finns det inget vi längre. Kollektivismen och idealet är dött bland oss, men det brinner hos dem. De samlas därför att de tror på något. De tar det till politisk nivå, därför att de tror på något, och de vinner, därför att vi inte tror på något.

Althussers världsbild var tyvärr allt för rätt, och plattskärmen har dödat civilkuraget. Heil Hitler.

Nästan så man ska gå och joina AFA, som fortfarande tror på något.

Charles Nordström

Rhetorical speech

Me and my girlfriend Emmy are to present a roleplay tomorrow. We have had the task to represent the Republican Party, as they try to boost Sarah Palin as presidential candidate for 2012, and have thus written a speech to promote her. Have fun!

We live in a great nation. A nation which has long fought for the freedom which we all seek in our lives. This freedom is not just my freedom, or your freedom, but every true American’s right to freedom. And when our glorious nation has such a great and powerful freedom, with a strong and happy people living it, we can not overlook the lack of freedom in the world. On November 4, 2008, we put the reins of this nation into the hands of a strong man. We gave the reins to a good man, but he was not the right man. In these times of terrorism, fear and distress, we can not afford to give up on peace in the world. We can not afford to leave Iraq. We can not afford to leave what our true American troops have fought for, and are fighting for. We can not let Barack Obama lead us out of freedom.

If this man is not the right man, who is? We need a mother figure who knows what it is like to defend her children from danger. We need a true Christian American who knows right from wrong. We need Sarah Palin.

In these times of troubles, America needs a strong President who can defend our nation and the world from the terrorist threats we are facing today. Sarah Palin is that person. She will not abandon the people of Iraq into the hands of terrorists and oppression; she will fight for democracy and true values for those who need them the most. Because it is in these times of troubles that we need a mother to care for us; a mother with love enough to care for all the children of the world. We need our own Queen Elizabeth, to fight the waves of terrorism falling on our shores. We need our own Jean D’Arc to fight for our true values, and we need a mother who can care for us as Mary cared for her own son.

To fight for freedom in the world requires a strong source of democracy and true Christian values to stand on. We need those values which our forefathers brought when they founded this nation. To Sarah Palin these values are not just an idea, they are an ideal. Sarah Palin is not a political product of Washington. Sarah Palin is the product of the bravest of Americans which defied the cold and harsh wildlife of Alaska. From Alaska comes a woman who is not just one of fancy phrases, but of true spirit. This woman stands up for her values all the way, even when considering her own family. This is not just a woman of fancy words and fast rhetoric, but a true Christian American. This woman will not stand aside when the fruits of Christian love are murdered, without even given a chance to stand up for themselves. This woman will not stand aside as atheists and liberalists try to bring sin into the heart of America.

We live in a great nation, therefore we think you should vote for Sarah Palin. Because we can bring freedom and democracy to the world. We can restore the true values of Christianity in America, and We can create true harmony in the spirits of all Americans.

Vote Sarah Palin for 2012, and God bless you.

You don't know me, and you don't even care

Jag läste just ett par bloggar på den kalmaritiske Sverigedemokraten Thoralf Alfssons blogg, och slogs snabbt av den lustiga inskränkthet som var så påtaglig. Thoralf kritiserar Svenska Kyrkan i Umeå för deras planer på att anställa en troende muslim för att ge en bred syn på de två religionerna i skolundervisningen, och kallar detta grep för "hyckleri" då kristna är attackerade i Mellanöstern, och förtryckta. Men vad sorgligt Thoralf. Så på grund av att kristna blir förtryckta i Mellanöstern ska vi fina "kristna" stå samman och visst visa att Islam är en lustig religion. Självklart ska vi mycket hellre agera så än att faktiskt försöka städa framför egen dörr, och lösa de, som jag är säker på att han, mer än någon annan, vet, innestående problemen med integreringssvårigheter i Sverige. Nej, skit i att lösa integreringen, utan sparka ut invandrarna och tyck illa om dem, för att deras religion (för nationalister läs: "dom") är elaka mot oss. Skolgårdsmentaliteten är så fantastiskt slagkraftig att jag nästan blir spyfärdig.

Titeln på dagens blogg är "You don't even know me, and you don't even care", vilket jag tänker anknyta till dagens ämne. Dessa så kallade "nationalister" och "patrioter", som vill avskaffa mångkultur i Sverige gör nämligen det motsatta. De känner alla de som de egentligen inte har någon aning om, och låter statistisk visa att hela etniska grupper är grunden till Sveriges alla problem. Låt oss likna det hela vid hur man styckar upp ett köttstycke. Kniven är slö, och styckningen går dåligt. Köttet börjar ta skada av värmen, och situationen känns lite meningslös. Dock är köttet långt ifrån förstört, och fortfarande väldigt fint och välsmakande, om man lyckas stycka det, men kniven är inte vass nog. Sverigedemokraterna vill - istället för att vässa kniven och stycka upp, samt använda, köttet - bara slänga hela köttstycket för att de anser att "köttet sabbar hela min dag!". Således ett par griniga gubbar som vägrar arbeta där politik ska arbeta; med att förebygga problematiska situationer istället för att korrigera felen. Problemet Sverigedemokraterna ställs inför är ju dock självfallet rätt jobbigt. Hur får man kultur att sluta utvecklas? Jag menar, ingen har ju någonsin lyckats med det hittills, så det gäller ju att hitta en lösning, eller hur? Eller skulle vi kanske försöka med något reellt, som att lösa integreringen, istället för att jaga moln?

You don't know me; you don't care about me; I love you.

Om att vara utan Internet

När en sådan liten pojke som jag finner sig utan Internet i en månad är de hjälplöst handikappade. De måste umgås med vänner, ha fritidsaktiviteter, göra saker, ja helt enkelt anstränga sig och skapa ett liv. När man har Internet behöver man inget liv, man har Internet :)

Nu, en knapp månad efter inflyttningen, kan jag och Martin stolt meddela att vi är anslutna till nätverket. Det känns ju nästan lite smått underbart och jag skriver endast denna bloggen för att jag kan. Ni kan dock förbereda er på att flyttbloggen dyker upp så småningom.

Puss på alla er i nätverket!