Jag vill inte påstå att jag någonsin varit särskilt förtjust i Bond. Visst, som liten pojk gillade jag Goldeneye lika mycket som mina lekkamrater på grusplanen, men det är något som jag snabbt växte ifrån. Jag har dock alltid förstått vad det är som charmar med James Bond. Den klyschigt tråkiga och torra humorn; de onaturligt stereotypa stereotyperna, och självklart skurkar som dödar folk med hattar. Det är just detta som Quantum of Solace har misslyckats så kapitalt med. Det finns inget som är Bond i filmen!
Storyn är till en början spännande och annorlunda. Äventyret plockar vid där Casino Royale slutade och Bond skall precis till att förhöra (med KGB-metoder och blod) den fina gubben mr White. Han avslöjar dock (utan blod) att han är medlem av ett enormt brottssyndikat som MI6 inte har den blekaste aning om existerar. Vi bryter där för som ni säkert förstår bjuder anslaget upp till en spännande och nyskapande Bondfilm, och egentligen vill jag inte ens redogöra för den nedåtgående spiral av ogenomtänkt sörja som Quantum of Solace blir.
Istället för att hålla sig till en originell och spännande idé väljer man istället att skita helt fullständigt i det mystiska anslaget och förföljer helt enkelt någon Dominic Greene för att Bond samtidigt är irriterad av Vespers död och Bolivias regering får inte ersättas av en diktator samtidigt som Greene tar allt vatten från Bolivianska bönder. Tyckte ni den meningen var särskilt samanhängande? Ifall nej så har ni förstått det grundläggande felet med filmen. Av någon anledning har nämligen regissören Marc Forster valt att försöka skapa en djup och komplex story som evigt ligger och trycker i bakgrunden för att aldrig någonsin utvecklas. Detta samtidigt som Bond själv ska drivas av hämndkänslor som egentligen aldrig heller utvecklas och inte påverkar storyn och informationen som ges om skurkarna är ofullkomlig. Att man sedan valt att helt skrota den tillbakagång till Connerys 007 som gjorde Casino Royale så bra, och istället plockar upp i actionhysterin som gjorde att Brosnan höll på att döda hela varumärkret på 90-talet är för mig en gåta.
Hade detta varit en vanlig actionrökare hade jag förlåtit pretentiositeten och det tarvliga utförandet av idéerna, men inte med Bond. Bond skall vara opretentiöst förlåtande och aldrig ta sig själv på riktigt allvar. Casino Royale lyckades med att vara stilig, humoristisk och fräsch, medan detta bara känns ogenomtänkt, förhastat och tråkigt. Den slutgiltiga frågan blir ju; var är Bond?
Detta är så nära vi kommer något sex i Quantum of Solace. Hur jävla Bond är det liksom?
1 kommentar:
Håller med dig fullt ut. Det är synd på Daniel Craig som faktiskt gör rollen som Bond bra, men vad gör man när det inte finns en Bond att spela? För det är det som är felet med den här filmen. Bondkänslan har sprungit och gömt sig för alla explosioner och den torra humorn har dränkt sig själv med motorolja i öknen. Var är Bond, James Bond?
Skicka en kommentar