Om mitt svikande engagemang

Skrivandet är för mig något av en brinnande passion. Trots att jag uppskattar den akademiska formen och den hårdskurna journalistiska är det den artistiska och frisläppta prosan som lockar mest. Vid ett flertal tillfällen har jag fått idéer om sagor och berättelser som vill skrivas. Idéer som jag vill slutföra, om jag inte vore så infantilt usel på själva processen.

Ett flertal projekt har påbörjats, och ofta lämnats efter första sidan. Så många idéer, så spännande tanke, men ändå känns allt plötsligt hopplöst. När jag läser igenom texterna känns de oöverlagda, ogenomtänkta och oseriösa. Jag är hopplöst kritisk när det kommer till mig själv och att skriva prosa; till en viss del. Jag kan hafsa ihop alldeles utmärka noveller och liknande stycken, men jag lyckas aldrig fånga den fulla floran som en roman skall besitta. Är det en barnsjukdom?, något jag kan bekämpa och förändra? Jag hoppas det, men finner mig själv oerhört osäker varenda gång jag försöker skriva något. Jag tänkte här delge några av de idéer till romaner eller liknande som jag tänkt igenom.

Påskön: Bland ungdomarna på stan sprider sig drogerna fritt, och deras liv centrerar kring existens i ett evigt virrvarr av tankar, sex och passion. De är en del av en ny våg som träffat ungdomslivet, och kämpar för deras egen njutning igenom allt. Deras piercingar skiner i den kalla höstsolen och deras neonpolerade ridstövlar luktar urin.

Samtidigt sitter deras föräldrar hemma och oroar sig för dem. De stänger in sig bakom sina dörrar och låser sina lås inför natten för att sedan kontrollera deras mail tre gånger varje timme. De kysser sin nyfödda godnatt och hugger sedan tag i morgondagens agenda innan de klär i sig latex, nitar och tar sina viagra för att utföra den numer experimentellt tråkiga sexakten. Inom dem rör sig en avund, och avsky för det orätta leverne som deras barn lever ut i parker, men fruktar världen utanför dörren, som inte är deras längre.

Denna idén behöver bearbetas ordentligt och har aldrig fått tillfälle att redas ut på papper, men den ihärdige skulle säga att Clockwork Orange-vibbarna regnar tätt. Och visst har jag inspirerats av Burgess lilla dystopi, men vill utveckla och experimentera med tanken. En rätt ofärdig idé som klart behöver arbetas på.

Cykel: Jag har inte presenterat mig än kan jag se, på denna första sida av förteckningen över min lilla revolution. Mitt namn är EG McPherson. Mina föräldrar förklarade det hela som att de siktade på en mer internationell touch, när de själva heter Sven och Britta Ljungdahl. Så vid 18-års ålder lät de byta mitt efternamn till den gamla irländska släkten McPherson, som jag ska ha en avlägsen anknytning till på min mors sida. Vid tillfället var jag punkare och Ljungdahl hade kommit att symbolisera kristen borgarfascism, så bytet var mer än välkommet. Ett problem som jag snabbt hade upptäckt var att folk alltid trodde att jag kom från England, detta på trots av mitt omotiverat dåliga uttal. I början såg jag det som en kul grej, och anammade till fullo min engelska nationalitet, ända tills min punkartid försvann då jag gick in i perioden där det endast irriterade mig, och Ljungdahl tycktes fräscht och ljust; och sedan mitt nutida jag, som faktiskt inte bryr sig, överhuvudtaget. Jag är EG McPherson, och jag är på rymmen. Jag har faktiskt länge drömt om att rymma hemifrån, jag minns att jag tänkte på det ett flertal gånger när jag var barn. Men är inte detta bara ytterligare en av de flyktiga drömmar som passerar de flesta barns sinnen? Ytterligare ett steg mot revolutionen, den som jag aldrig hade riktigt genomfört, i eget tycke."

Cykel (preliminärt namn) är EG McPhersons dagbok när denne flyr hemifrån. Vid ett plötsligt infall flyr EG McPherson hemifrån och antecknar sin reseskildringar i en dagbok samtidigt som EG försöker inse vad det är som skapar premisserna för lycka. EG lever som en vagabond och beskriver sig själv som "en sten som börjat rulla och nu ska se hur långt den får lov att rulla innan tråkiga farbror tyngdlagen sabbar leken". Igenom McPhersons resa kommer vi att uppleva dennes skildring och tankar kring personerna som korsar EGs väg, då denne anser sig själv vara separerad från livet och i den perfekta sitsen för att göra en fullskalig rapport om människans galna lycka.

Kapten Kazoya och Evighetens Ocean: Det är en stjärnklar natt när James, Morris och gamle Kazoya glider fram på Evighetens Ocean. Morris har somnat vid James fötter och Kazoya berättar en magisk saga om människor medan båten sakta girar åt öster och fyller Kazoyas leende tänder med de första slickande solstrålarna. "Är det morgon?" frågar James och Morris sparkar lite lätt av sig morgonrusket innan Kazoya vänder sig mot James och ser honom djupt in i ögonen. "Ingen morgon än lille Monj, det är en stjärna som viftar förbi bara".

Detta är kanske den berättelse som för tillfället ligger mig allra närmast hjärtat. I efterdyningen av människans undergång och universums pånyttfödelse tar Kapten Kazoya med James och hans söta cockerspaniel Morris på seglats under de vackra stjärnorna som speglas i Evighetens Ocean. Samtidigt berättar han sagor om hjältar, stjärnor och kärlek.

Utförandet är bortom mig. Nedrans nilfiskar.

Så nu har ni fått tre små smakprov av fullt ofärdiga idéer och tankar. Det finns många fler, men dessa kändes bra just nu. Jag har ju dock inte dykt in i att berätta om mitt evighetsepos eller min mest genomtänkta romanidé, men det sparar jag för mig själv. Nu saknas alltså bara möjligheten att utveckla.

Jag uppmanar er att anmärka och ifrågasätta idéerna och tankarna i denna blogg i kommentarerna. Så mycket output som möjligt är bra då jag ibland kan bli hopplöst insnöad i mig själv.

Thanks for joining in, see you next time on Radio Charlez.