Ni förstår att när man som ung människa har tagit studenten och ger sig ut i vad som ska vara sitt livs fina sista sommar (återkommer till den senare) så inser man plötsligt en fruktansvärt uppenbar sak. En sak som står som skrivet i pannan på dig själv redan när man ursäktar gästerna och går i säng på studentfesten pågrund av bristfällig sömn dagen innan. Nämligen det enkla faktum att det inte längre finns något eller någon som definierar din existens, förutom du själv. Detta är ju dock ett faktum som alltid har existerat, vare sig man accepterar det eller inte, men nu känns det horribelt uppenbart. Detta med tvångsmässiga rutiner som tidigare har varit kravet och tillsynen för ens tillvaro är plötsligt ett val. Något mycket häftigt med oss människor är att vi hatar att underställa oss den allmänna ordning som säger att vi måste välja. Även ifall Sartre hade fullkomligt rätt så finner vi det långt ifrån underhållande att utföra vårt enda sunda och starka värv här i livet. Livet är en sur gammal hagga som håller i en varm filt en kall sommarkväll efter ett dopp i havet. Vi vet att vi ogillar den gamla haggan, men vi kan inte motstå filten. (Detta var en, om något, fruktat usel liknelse /reds anm.)
Således återstår inget annat än att ta den förbistrade tjuren runt kulorna och vrida till och sedan långtsamt invänta den så efterlängtade döden som vi alla längtar efter. Rot Infidelic Prick! Och i stundande för bror Hades bör vi alla utföra det som vi således inte riktigt kan undgå. Just det, valen. Inte Moby Dick, utan sneakers eller flip-flops. I detta nu står jag inför det vägskäl att jag är fullt medveten om att jag måste se till att jag hittar på något med mig själv (det, eller gå under, vilket jag antagligen skulle fullkomligen avsky i ett längre perspektiv). Jag vet inte riktigt vad ännu, men jag vet att jag antagligen kommer att gnälla, svära och sura över mina storslagna val i den så efterlängtade framtiden. Ungefär så som jag gnäller, svär och surar över dem nu. De vill oss knappast något gott.
Orsaken till att jag gnäller just nu, och inte håller er ajour med mitt gnällande, är att jag har spenderat sommaren med att tänka på mig själv. Likt hur den brukar te sig har sommaren flytit på (speciellt eftersom jag inte innehar något sommarjobb) och jag har fokuserat på saker som är centrala för mig. Min älskade flickvän Emmy har varit oerhört central, likt min familj och mitt ego. Mina vänner har tyvärr fått stå åt sidan då de har tagit sig fräckheten att befinna sig långt inne i den myggbelägrade skogen och jag inte har varit ekonomiskt oberoende nog till att kunna besöka dem med jämna mellanrum. Under sommaren hade ett enda konkret löfte avgjorts; nämligen att jag och min kusin ska gå från Hässleholm till Kalmar. Det närmar sig också. Dock så är själva kärnan i det jag försöker säga att denna sommar, som likt tidigare har flytit förbi, inte slutar i skolstart. Denna sommar slutar i något som jag sedan länge har fruktat och därför valt att inte aktivt kolla för noga på. Den slutar i att jag måste se till att finna den nya rutinen i min existens. Nu när det inte har funnits någon fast rutin har jag låtit min kärlek, Emmy, bli min rutin och därmed en del av det jag har fokuserat min existens på, men det är lite fånigt i längden. Inte som så att jag inte tror på kärleken, men att jag kan inte fokusera mitt liv på bara det utan måste även utveckla mig själv. Så slutligen hävdar jag att jag måste acceptera mig själv i mitt liv.
Jag vet inte riktigt var den här bloggen leder mig, om den leder någonstans. Men det kan vara en skön avslappning att skriva av sig ibland. Nåväl. Vidare i livet. Imorgon väcker min mor mig tidigt för att ytterligare bejaka mina tankar (existentiell ångest /reds anm.) om allt.
Må gott i ert eget lilla solipsistiska lyckohjul, och om ni passerar Sartres gravsten var snälla och pissa på den från mig. (Jag älskar dig Emmy /Charlies anm.)
När man börjar inse att orsaken till att ens mor existerar är att ens mormor och morfar blev svettiga med varandra, då börjar man bli stämplad. (vuxen /reds anm.)
