James Blääh

Igår körde jag det hela vägen! Jag tog på mig en vit skjorta och kavaj; fixade håret och lekte superspion för en natt när jag hoppades avnjuta premiären av Quantum of Solace med min fina Bondfanatiska flicka. Nu har jag dock återgått till min klassiskt cyniska Colonel Kurtz-hållning här i stolen och är redo att spy lite galla på den senaste James Bond-filmen.

Jag vill inte påstå att jag någonsin varit särskilt förtjust i Bond. Visst, som liten pojk gillade jag Goldeneye lika mycket som mina lekkamrater på grusplanen, men det är något som jag snabbt växte ifrån. Jag har dock alltid förstått vad det är som charmar med James Bond. Den klyschigt tråkiga och torra humorn; de onaturligt stereotypa stereotyperna, och självklart skurkar som dödar folk med hattar. Det är just detta som Quantum of Solace har misslyckats så kapitalt med. Det finns inget som är Bond i filmen!

Storyn är till en början spännande och annorlunda. Äventyret plockar vid där Casino Royale slutade och Bond skall precis till att förhöra (med KGB-metoder och blod) den fina gubben mr White. Han avslöjar dock (utan blod) att han är medlem av ett enormt brottssyndikat som MI6 inte har den blekaste aning om existerar. Vi bryter där för som ni säkert förstår bjuder anslaget upp till en spännande och nyskapande Bondfilm, och egentligen vill jag inte ens redogöra för den nedåtgående spiral av ogenomtänkt sörja som Quantum of Solace blir.

Istället för att hålla sig till en originell och spännande idé väljer man istället att skita helt fullständigt i det mystiska anslaget och förföljer helt enkelt någon Dominic Greene för att Bond samtidigt är irriterad av Vespers död och Bolivias regering får inte ersättas av en diktator samtidigt som Greene tar allt vatten från Bolivianska bönder. Tyckte ni den meningen var särskilt samanhängande? Ifall nej så har ni förstått det grundläggande felet med filmen. Av någon anledning har nämligen regissören Marc Forster valt att försöka skapa en djup och komplex story som evigt ligger och trycker i bakgrunden för att aldrig någonsin utvecklas. Detta samtidigt som Bond själv ska drivas av hämndkänslor som egentligen aldrig heller utvecklas och inte påverkar storyn och informationen som ges om skurkarna är ofullkomlig. Att man sedan valt att helt skrota den tillbakagång till Connerys 007 som gjorde Casino Royale så bra, och istället plockar upp i actionhysterin som gjorde att Brosnan höll på att döda hela varumärkret på 90-talet är för mig en gåta.

Hade detta varit en vanlig actionrökare hade jag förlåtit pretentiositeten och det tarvliga utförandet av idéerna, men inte med Bond. Bond skall vara opretentiöst förlåtande och aldrig ta sig själv på riktigt allvar. Casino Royale lyckades med att vara stilig, humoristisk och fräsch, medan detta bara känns ogenomtänkt, förhastat och tråkigt. Den slutgiltiga frågan blir ju; var är Bond?

Detta är så nära vi kommer något sex i Quantum of Solace. Hur jävla Bond är det liksom?

Förbereder mentalt inför en icke ännu bekräftad flytt

Så som titeln antyder så förbereder jag mig mentalt inför en icke ännu bekräftad flytt. För er som sökt att hålla er uppdaterade kring mitt dagliga leverne bör information om min lägenhetsjakt icke vara obekant. Förhoppningsvis ej heller det faktum att jag i slutet av augusti (ett bra tag sen) fick kontakt med en trevlig tjej som var i besittelse av en trevlig trea i Berga. Efter långa tider av tvekan och osäkerhet hade jag dock börjat bli rätt övertygad om att denna fina lägenhet inte alls var aktuell längre och att jag allra snarast borde överge planen för att söka mig till en mer fördelaktig sådan; som att bo kvar i min mors sommarstuga för billiga pengar och leka sjörövare med min lillasyster. Dock slog ödet upp sin högra näve i bröstkorgen på mig när det avslöjades att det minsann var aktuellt med en flytt. Att detta till och med skulle kunna inträffa i början av november.

Jag tror inte att jag reagerade så mycket när jag fick nyheten om flytten. Det var först när den hade fått sjunka in ett par dagar som den oåterkalleliga paniken spred sig. "Flytta?; jag har ju inte planerat något! Vart fan ska jag hitta alla grejer?, och hur ska jag lösa flyttande?" Men som tidigare generationer av lyckosökare så ofta konstaterat! När du inte kan lösa problemet; försök en gång till. När det fortfarande inte fungerar; hälsa på dina föräldrar. Sagt och gjort visar det sig att mina två gamla fostrare har likt fina livsnjutare samlat på sig allehanda överflödiga materialistiska nöjen genom sitt leverne som jag nu skall försöka att fullgott utnyttja. Leve föräldraskapet!

Så nu har jag precis kommit in i fas två av flyttångesten. Insikten om att det kan komma att ske snart, och irritationen över att fortfarande vara oviss om när det kommer att kunna ske. I detta skede vet nämligen inte de två fina flickor som redan innehar min lägenhet när de ska få tillfälle att lämna min lägenhet (storhetsvansinne omfamna mig!) och jag sitter på den elektriska tjuren medan den värmer upp för att kratta gruset med mig. Men man skall icke förtrösta över sådant! Jag är nämligen lika flexibel som en fullgod 19-åring av dagens moderna samhälle bör vara; alltså nästan inte överhuvudtaget.

Men problem skall lösas och den där elektriska tjuren ska jag fan ta mig rida in...

För protokollet: Bioshock är läskigt. Jag tål inte läskiga spel. Bioshock är elakt.

Om mitt svikande engagemang

Skrivandet är för mig något av en brinnande passion. Trots att jag uppskattar den akademiska formen och den hårdskurna journalistiska är det den artistiska och frisläppta prosan som lockar mest. Vid ett flertal tillfällen har jag fått idéer om sagor och berättelser som vill skrivas. Idéer som jag vill slutföra, om jag inte vore så infantilt usel på själva processen.

Ett flertal projekt har påbörjats, och ofta lämnats efter första sidan. Så många idéer, så spännande tanke, men ändå känns allt plötsligt hopplöst. När jag läser igenom texterna känns de oöverlagda, ogenomtänkta och oseriösa. Jag är hopplöst kritisk när det kommer till mig själv och att skriva prosa; till en viss del. Jag kan hafsa ihop alldeles utmärka noveller och liknande stycken, men jag lyckas aldrig fånga den fulla floran som en roman skall besitta. Är det en barnsjukdom?, något jag kan bekämpa och förändra? Jag hoppas det, men finner mig själv oerhört osäker varenda gång jag försöker skriva något. Jag tänkte här delge några av de idéer till romaner eller liknande som jag tänkt igenom.

Påskön: Bland ungdomarna på stan sprider sig drogerna fritt, och deras liv centrerar kring existens i ett evigt virrvarr av tankar, sex och passion. De är en del av en ny våg som träffat ungdomslivet, och kämpar för deras egen njutning igenom allt. Deras piercingar skiner i den kalla höstsolen och deras neonpolerade ridstövlar luktar urin.

Samtidigt sitter deras föräldrar hemma och oroar sig för dem. De stänger in sig bakom sina dörrar och låser sina lås inför natten för att sedan kontrollera deras mail tre gånger varje timme. De kysser sin nyfödda godnatt och hugger sedan tag i morgondagens agenda innan de klär i sig latex, nitar och tar sina viagra för att utföra den numer experimentellt tråkiga sexakten. Inom dem rör sig en avund, och avsky för det orätta leverne som deras barn lever ut i parker, men fruktar världen utanför dörren, som inte är deras längre.

Denna idén behöver bearbetas ordentligt och har aldrig fått tillfälle att redas ut på papper, men den ihärdige skulle säga att Clockwork Orange-vibbarna regnar tätt. Och visst har jag inspirerats av Burgess lilla dystopi, men vill utveckla och experimentera med tanken. En rätt ofärdig idé som klart behöver arbetas på.

Cykel: Jag har inte presenterat mig än kan jag se, på denna första sida av förteckningen över min lilla revolution. Mitt namn är EG McPherson. Mina föräldrar förklarade det hela som att de siktade på en mer internationell touch, när de själva heter Sven och Britta Ljungdahl. Så vid 18-års ålder lät de byta mitt efternamn till den gamla irländska släkten McPherson, som jag ska ha en avlägsen anknytning till på min mors sida. Vid tillfället var jag punkare och Ljungdahl hade kommit att symbolisera kristen borgarfascism, så bytet var mer än välkommet. Ett problem som jag snabbt hade upptäckt var att folk alltid trodde att jag kom från England, detta på trots av mitt omotiverat dåliga uttal. I början såg jag det som en kul grej, och anammade till fullo min engelska nationalitet, ända tills min punkartid försvann då jag gick in i perioden där det endast irriterade mig, och Ljungdahl tycktes fräscht och ljust; och sedan mitt nutida jag, som faktiskt inte bryr sig, överhuvudtaget. Jag är EG McPherson, och jag är på rymmen. Jag har faktiskt länge drömt om att rymma hemifrån, jag minns att jag tänkte på det ett flertal gånger när jag var barn. Men är inte detta bara ytterligare en av de flyktiga drömmar som passerar de flesta barns sinnen? Ytterligare ett steg mot revolutionen, den som jag aldrig hade riktigt genomfört, i eget tycke."

Cykel (preliminärt namn) är EG McPhersons dagbok när denne flyr hemifrån. Vid ett plötsligt infall flyr EG McPherson hemifrån och antecknar sin reseskildringar i en dagbok samtidigt som EG försöker inse vad det är som skapar premisserna för lycka. EG lever som en vagabond och beskriver sig själv som "en sten som börjat rulla och nu ska se hur långt den får lov att rulla innan tråkiga farbror tyngdlagen sabbar leken". Igenom McPhersons resa kommer vi att uppleva dennes skildring och tankar kring personerna som korsar EGs väg, då denne anser sig själv vara separerad från livet och i den perfekta sitsen för att göra en fullskalig rapport om människans galna lycka.

Kapten Kazoya och Evighetens Ocean: Det är en stjärnklar natt när James, Morris och gamle Kazoya glider fram på Evighetens Ocean. Morris har somnat vid James fötter och Kazoya berättar en magisk saga om människor medan båten sakta girar åt öster och fyller Kazoyas leende tänder med de första slickande solstrålarna. "Är det morgon?" frågar James och Morris sparkar lite lätt av sig morgonrusket innan Kazoya vänder sig mot James och ser honom djupt in i ögonen. "Ingen morgon än lille Monj, det är en stjärna som viftar förbi bara".

Detta är kanske den berättelse som för tillfället ligger mig allra närmast hjärtat. I efterdyningen av människans undergång och universums pånyttfödelse tar Kapten Kazoya med James och hans söta cockerspaniel Morris på seglats under de vackra stjärnorna som speglas i Evighetens Ocean. Samtidigt berättar han sagor om hjältar, stjärnor och kärlek.

Utförandet är bortom mig. Nedrans nilfiskar.

Så nu har ni fått tre små smakprov av fullt ofärdiga idéer och tankar. Det finns många fler, men dessa kändes bra just nu. Jag har ju dock inte dykt in i att berätta om mitt evighetsepos eller min mest genomtänkta romanidé, men det sparar jag för mig själv. Nu saknas alltså bara möjligheten att utveckla.

Jag uppmanar er att anmärka och ifrågasätta idéerna och tankarna i denna blogg i kommentarerna. Så mycket output som möjligt är bra då jag ibland kan bli hopplöst insnöad i mig själv.

Thanks for joining in, see you next time on Radio Charlez.

Radio Paradise

Well I've returned to the blogging scene once again. A decision that has been postponed several times, and I have to admit that the blog yesterday wasn't very planned. To cut straight to the facts I helped my father create a blog (he stole my layout, the cheeky bastard) and in the process of doing so I got a creative lust. So I borrowed (stole) my mother's computer and started to compose a most peculiar text. When finished, and satisfied, I pressed that old familiar publish-button and sat back with a grin on my face, enjoying my own verbal mess on the screen. And so, I'm stuck and will now try to keep up the blogging again. I find it quite relaxing. I've always described my blogging as "sophisticated bullshit", due to the fact that I quite generally don't have any revolutionary story to tell, but deliver my nonsense in a nicely wrapped text.

This new attempt at using English instead of Swedish is a natural response to me currently studying English at the university. It feels natural to try to develop another language as well as I've developed my ability/abilities to write in Swedish through blogging. But fear not my faithful fans! There will be more blogs in Swedish, as sure as Chinese people don't like rice on their pizzas.

In this here first neutral blog I will, besides providing you with the previous information, only give you a couple of well placed advice as to what to do with your everyday life. Now, are you one of those people who listen to good music? Nice good lounge-rock with a nice relaxing effect? Then I've got the news of the century for you. Check out Radio Paradise, a wonderful provider of gentle and qualitative music first recommended to me by my sister. Now it has turned to an necessary asset in the process of breaking through the minutes of the day.

Second of on my list is for you World of Warcraft-gamers who like to check out on PvE-instances and have a good laugh in the meantime. Project Lore is a show featuring five guys with four cameras doing in-depth coverage of several instances in WoW. With humor, good advice and extensive information I've found the show very entertaining and wait for the new episodes at 21.00 Paris Time each weekday. Strongly recommended for you WoW-gamers out there, however probably quite dull to those of you who have yet to experience the great world of Azeroth.

Well, well. Now I'm on to my studies. At the moment I'm reading through Toni Morrison's Beloved. A beautiful book; very fascinating. So you'll have to excuse me!

Catch you next time on Radio Charlez!

Danger in the unknown, a humble act

Push forward foolhardy citizens of the world, push forward denizens of righteousness and reclaim the only thing which is yours by right. Reclaim your everlasting and unstoppable right to live and die, thinking of the enemy,I would emphazise that die. Push forward to find death in the bosom of your oh so truthful and totally negligent mother which have forced death upon you as thorns upon roses. Push forward to the one solemn vow you have made as living beings of her warmth and surrender to the cycle of life. One for all and all for death!

Because how sweet would the flower of life be, the sheer sight of a naked woman's back in the morning sunlight as her chest gently rise gently fall to the echo of her heart. Tell me how sweet would the crisp and pristine smell of your mother's newly baked bread be to your oh so joyous nostrils if not for the price paid upon encountering the ferryman? They say life is spent in the shadow of death but I can see no shadow. Live is spent in the company of death, while they eat and drink at the fair council of their master Chaos, who really only cares for himself and his narcissistic wheel of eternity forward and backward. When one seeks a good word for the actions of our oh so gracious lord and ruler I would be so bold to suggest "churning". Everlasting and everchurning he keeps the hamster's wheel spinning, spinning, spinning. Reluctant and still relentlessly he performs the task, collects the wages and ends his shift. I can not see why to fear what is me and what I shall not escape and still I find danger in the unknown. Is my oh so humble mind therefore limited to the safe haven of its inner sanctum? Aye so it may be and pass as the churning continues, and then Poe's crow tiredly shouts his "nevermore, nevermore".

Tell me was not even our gracious lord Jesus aware as the iron pierced his hands and ankles? Did he not at least receive a message via his satellite intercom that something failed and that the unconscious, unbiased, unprejudiced and unexistent mind of what we believe conscious being Life had been disapproved of his toys? And in the last lonesome and hopeless breath of his belief, did not Jesus resent and repent believing at all? Did not his spirit fall and his life end as shall we all? I shan't be the one to express any untruthful truths or unbiased biased facts in the historically questioned matter and leaves the matter for you. However, I will leave you with a gentle warning. Never reverse your car without using the mirrors.