Varför "Vit Seger" segrar

Jag avskyr dem. Dessa sladdergoda, äckelljumna och oavbrutet skenheliga nationalister vi dras med i det här landet. De som slåss för frihet och rättvisa, enligt dem själva. Att jag sedan är långt ifrån ensam om att ogilla dem är bara ett faktum. Det är förundransvärt att vi står ut med fascismen och låter den växa precis som den gjorde för 80 år sedan. Det är rätt häftigt att vi inte lärt oss. Läs gärna Salka Sandéns artikel på SVTs hemsida; mycket bra och intressant läsning.

Du gamla du fria, du Svea Rikes död

När man talar om nationalisterna som fascister och nazister tystnar det svenska folket. När man talar om patrioter som Adolf-anhängare ser folk en som ett hot; Sverige har nämligen drabbats av den Amerikanska folksjukdomen "vänsterhat". Allting som kan upplevas som socialistiskt, däribland antirasistiska rörelser, ses som ett hot och man odlar upp en avsky för det. Tyvärr en avsky som i mångt och mycket är berättigad, när organisationer som AFA attackerar med nävarna och späder den nazistiska "akta er för vänsterextremisterna!"-elden. När man talar om nationalisterna som fascister och nazister tystnar det svenska folket, för det är våra barn vi talar om. För den generation som hittat högerextremismen är det svenska folkets barn, och föräldrarna är tysta.

För lite mer än en månad sedan blev min flickvän och hennes mamma nersparkade av dessa såkallade frihetskämpar på Kalmars mest offentliga torg. I staden Kalmar, med över 60 000 invånare, lyckades ett gäng högerextremister sparka ner tre kvinnor, och ingen ingrep. Detta som dessutom var kvällen för Kalmar FFs avslutande match och vinst av Allsvenskan, med tusentals människor som var och firade på, och i närheten av, samma torg. På detta torg attackerade nazisterna, och de vann. De vann just därför att ingen gjorde någonting. Detta Vi, du jag och alla andra, som alla antinationalister talar om fanns inte. Det fanns inne på O'Learys 10 sekunders springväg därifrån, men det fanns inte på det torget när män sparkade ner kvinnor som ville visa sin åsikt.

Natten den 9:e november 1938 mördades ett hundratal judar i kallt blod i Tyskland. Tiotusentals fördes till koncentrationsläger och 267 synagogor sattes i brand. Detta skedde utan att folket blivit informerat. Detta var en aktion från det då ledande partiet NSDAP, men skedde precis som nu då de människor som attackerade nazismen stod och iakttog våldsdåden. Varför kunde det hända? Hur kan det hända sig att minoriteten kontrollerar majoriteten. Hur kan de göra det, och varför gör inte vi motstånd?

Det finns tyvärr ett, enligt mig, lika sorgligt som enkelt svar till varför fullvuxna män fick lov att attackera min flickvän på ett kyligt torg med flera hundra män inom räckhåll till att göra motstånd. Det finns ett skäl till varför vi låter dem göra det, och det ligger i oss själva. Jag har en god vän av tysk börd, han heter Jonas, som ofta kommenterat på det han kallar "moralfallet"; självklart uppkallat efter det kristna syndafallet. När vi har diskuterat orsakerna till varför vi kan låta det inträffa idag som skedde för 80 år sedan återkommer han till detta moralfall. Moralfallet är den avsaknad av civilkurage som finns i dagens samhälle; ett samhälle där man är så rädd om sig själv att man inte försvarar sina åsikter. Jag har i dessa diskussioner också undrat, och svarar nu att det beror på individualismen Jonas. I botten för allt det här ligger vår fina Amerikanska livsstil, som sväller likt en sjukdom. Vad är det som driver dessa nationalister, och som vi inte har? Vad är det som föder deras eld, och som vi saknar? Jo, vi saknar tro. Idealismen är död och begraven för att ersättas av individualismen. Ingenting i vår värld fokuserar på gemenskapen längre, och därför finns det ingen som fokuserar på det som de anser är det rätta, utan man fokuserar uteslutande på att försörja sig själv framåt i den materialistiska glädjen. Vad nationalisterna har som vi saknar är ideal!, och det smärtar mig att säga det. Det finns inget Vi, därför att ingen tror på någonting. På 60-talet fanns det ett Vi, när man gjorde motstånd mot Vietnamkriget; 1989 fanns det ett Vi, när man rev Berlinmuren, men idag, när fascismen står på våra gator och ger klubbor och främlingsfientliga flygblad till våra barn, så finns det inget vi längre. Kollektivismen och idealet är dött bland oss, men det brinner hos dem. De samlas därför att de tror på något. De tar det till politisk nivå, därför att de tror på något, och de vinner, därför att vi inte tror på något.

Althussers världsbild var tyvärr allt för rätt, och plattskärmen har dödat civilkuraget. Heil Hitler.

Nästan så man ska gå och joina AFA, som fortfarande tror på något.

Charles Nordström

Rhetorical speech

Me and my girlfriend Emmy are to present a roleplay tomorrow. We have had the task to represent the Republican Party, as they try to boost Sarah Palin as presidential candidate for 2012, and have thus written a speech to promote her. Have fun!

We live in a great nation. A nation which has long fought for the freedom which we all seek in our lives. This freedom is not just my freedom, or your freedom, but every true American’s right to freedom. And when our glorious nation has such a great and powerful freedom, with a strong and happy people living it, we can not overlook the lack of freedom in the world. On November 4, 2008, we put the reins of this nation into the hands of a strong man. We gave the reins to a good man, but he was not the right man. In these times of terrorism, fear and distress, we can not afford to give up on peace in the world. We can not afford to leave Iraq. We can not afford to leave what our true American troops have fought for, and are fighting for. We can not let Barack Obama lead us out of freedom.

If this man is not the right man, who is? We need a mother figure who knows what it is like to defend her children from danger. We need a true Christian American who knows right from wrong. We need Sarah Palin.

In these times of troubles, America needs a strong President who can defend our nation and the world from the terrorist threats we are facing today. Sarah Palin is that person. She will not abandon the people of Iraq into the hands of terrorists and oppression; she will fight for democracy and true values for those who need them the most. Because it is in these times of troubles that we need a mother to care for us; a mother with love enough to care for all the children of the world. We need our own Queen Elizabeth, to fight the waves of terrorism falling on our shores. We need our own Jean D’Arc to fight for our true values, and we need a mother who can care for us as Mary cared for her own son.

To fight for freedom in the world requires a strong source of democracy and true Christian values to stand on. We need those values which our forefathers brought when they founded this nation. To Sarah Palin these values are not just an idea, they are an ideal. Sarah Palin is not a political product of Washington. Sarah Palin is the product of the bravest of Americans which defied the cold and harsh wildlife of Alaska. From Alaska comes a woman who is not just one of fancy phrases, but of true spirit. This woman stands up for her values all the way, even when considering her own family. This is not just a woman of fancy words and fast rhetoric, but a true Christian American. This woman will not stand aside when the fruits of Christian love are murdered, without even given a chance to stand up for themselves. This woman will not stand aside as atheists and liberalists try to bring sin into the heart of America.

We live in a great nation, therefore we think you should vote for Sarah Palin. Because we can bring freedom and democracy to the world. We can restore the true values of Christianity in America, and We can create true harmony in the spirits of all Americans.

Vote Sarah Palin for 2012, and God bless you.

You don't know me, and you don't even care

Jag läste just ett par bloggar på den kalmaritiske Sverigedemokraten Thoralf Alfssons blogg, och slogs snabbt av den lustiga inskränkthet som var så påtaglig. Thoralf kritiserar Svenska Kyrkan i Umeå för deras planer på att anställa en troende muslim för att ge en bred syn på de två religionerna i skolundervisningen, och kallar detta grep för "hyckleri" då kristna är attackerade i Mellanöstern, och förtryckta. Men vad sorgligt Thoralf. Så på grund av att kristna blir förtryckta i Mellanöstern ska vi fina "kristna" stå samman och visst visa att Islam är en lustig religion. Självklart ska vi mycket hellre agera så än att faktiskt försöka städa framför egen dörr, och lösa de, som jag är säker på att han, mer än någon annan, vet, innestående problemen med integreringssvårigheter i Sverige. Nej, skit i att lösa integreringen, utan sparka ut invandrarna och tyck illa om dem, för att deras religion (för nationalister läs: "dom") är elaka mot oss. Skolgårdsmentaliteten är så fantastiskt slagkraftig att jag nästan blir spyfärdig.

Titeln på dagens blogg är "You don't even know me, and you don't even care", vilket jag tänker anknyta till dagens ämne. Dessa så kallade "nationalister" och "patrioter", som vill avskaffa mångkultur i Sverige gör nämligen det motsatta. De känner alla de som de egentligen inte har någon aning om, och låter statistisk visa att hela etniska grupper är grunden till Sveriges alla problem. Låt oss likna det hela vid hur man styckar upp ett köttstycke. Kniven är slö, och styckningen går dåligt. Köttet börjar ta skada av värmen, och situationen känns lite meningslös. Dock är köttet långt ifrån förstört, och fortfarande väldigt fint och välsmakande, om man lyckas stycka det, men kniven är inte vass nog. Sverigedemokraterna vill - istället för att vässa kniven och stycka upp, samt använda, köttet - bara slänga hela köttstycket för att de anser att "köttet sabbar hela min dag!". Således ett par griniga gubbar som vägrar arbeta där politik ska arbeta; med att förebygga problematiska situationer istället för att korrigera felen. Problemet Sverigedemokraterna ställs inför är ju dock självfallet rätt jobbigt. Hur får man kultur att sluta utvecklas? Jag menar, ingen har ju någonsin lyckats med det hittills, så det gäller ju att hitta en lösning, eller hur? Eller skulle vi kanske försöka med något reellt, som att lösa integreringen, istället för att jaga moln?

You don't know me; you don't care about me; I love you.

Om att vara utan Internet

När en sådan liten pojke som jag finner sig utan Internet i en månad är de hjälplöst handikappade. De måste umgås med vänner, ha fritidsaktiviteter, göra saker, ja helt enkelt anstränga sig och skapa ett liv. När man har Internet behöver man inget liv, man har Internet :)

Nu, en knapp månad efter inflyttningen, kan jag och Martin stolt meddela att vi är anslutna till nätverket. Det känns ju nästan lite smått underbart och jag skriver endast denna bloggen för att jag kan. Ni kan dock förbereda er på att flyttbloggen dyker upp så småningom.

Puss på alla er i nätverket!

I was born by the river

Jag är trött. Gamle Otis smeker mina trumhinnor med sin undersköna stämma i Change Gonna Come och jag känner mig faktiskt rätt nöjd med mig själv. Efter närmare eftertanke och värdering av alla svinaktiga sidor och skitsnack jag rör mig med, så har jag insett att jag trots allt är en hyffsat mysig prick. Jag vet inte om detta bara är sömndruckenheten efter en helg där jag började jättestressad och panikslagen, och sedan löste allt. Det kan bero på det, eller det kan också bero på att jag här i lugnet före stormen inser att jag uppnått saker i mitt liv och känner mig självsäker och solid. Jag är en hårt studerande 19-åring (hårt är subjektivt så fuck off petnissar) som lever med trevliga vänner, familj, bil, flickvän och en massa idéer som jag aldrig genomför. Vanligtvis brukar det ju störa mig med mina planer som aldrig blir till något, men just nu stannar jag i nuet och reflekterar över hur vansinnigt skönt och bra jag har det som drömmare. När jag lyckas med mitt liv kan jag nämligen förlåta mitt drömmande. Om än för en kort stund så smakar den friska luften av livslycka så oändligt sött.

Åh vad bra Otis är! På med hela albumet för fasen! Nu ska det köras Redding-style. Truckin' baby; truckin'... I can't get no... Please let me sit down...

Kalmar FF vinner Allsvenskan. Visst det har vi väl egentligen vetat ett tag nu, men det är så gott som avgjort med kvällens förnedring av Norrköping på Fredriksskans. Nu kommer säkerligen allt med arenabygget gå igenom. Arenabygget (att Kalmar kommun bygger en arena åt KFF) är det äckligaste jag vet inom kommunalpolitiken för tillfället. Att bygga en arena som absolut inte är nödvändig är bara slöseri. Jag kan demonstrera det med tre enkla exempel.

1. KFF vann just Allsvenskan, där de spelat hälften av sina matcher på hemmaplan. Således konstaterar vi att gräset är långtifrån så dåligt som Nanne "gnällspiken" Bergstrand har påstått det senaste taget.
2. Har man seriöst lyckats fylla Fredriksskans med folk än? I så fall får ni gärna upplysa mig så att jag förstår hur många gånger det skett och hur det skulle motivera en större arena. Ifall Nanne gnäller på gräset igen så kan man ju fixa planen istället.
3. Tänk vad som skulle kunna göras med kapitalet för den där betongen. Utökad prissänkt, eller gratis, kollektivtrafik; satsningar på aktiviteter på ungdomar som inte endast involverar "sportaktiviteter" vid den nya arenan då man borde ha insett att dagens ungdomar, och i synnerhet de som vandaliserar busskurer, inte tillfredställs av att sparka boll; bilfritt Kvarnholmen och fler gratisparkeringar i Kalmar stad, nu när de kapar de sista. Det finns mer så lägg gärna till på listan.

Så jag vet inte om det är jag som är bakåtsträvare och hatar Kalmar FF, men tänk lite för fasen Kalmar. Ifall de vinner, så är det väl inte för att Fredriksskans är dålig?

Imorgon ska jag ringa till PBA Karlskrona och informera dem om att jag inte har för avsikt att flytta in i en lägenhet som ännu inte besiktigas på trots av tidigare uppgivet löfte om sådana aktioner. Inte skälla, men vara bestämt trevlig och framhärda att för varje dag som de inte besiktigar lägenheten så kan vi inte flytta in och dessutom påpeka att detta kostar oss pengar. Sedan får vi se när jag och Fällman kan flytta in här i veckan. Har kört hit min säng och lite andra attiraljer idag och känner mig redo för den första flytten.

Try a little tenderness! Yeah Otis!

Nu ska jag korrekturläsa min systers text; släpa fram glasspaketet, och slänga på någon billig film eller liknande. Jag är så här härligt seg i hjärnan efter att endast fått 4 timmars sömn inatt. Men först! Först ska jag ta en dusch. Och den kommer bli för jävla skön.

Ungefär lika skön som Glory of Love är, fast Otis tar mig igen. Give a little, Take a little.

That's the story of; that's the glory of, meeeeee....

Otis din elaka värsting.

James Blääh

Igår körde jag det hela vägen! Jag tog på mig en vit skjorta och kavaj; fixade håret och lekte superspion för en natt när jag hoppades avnjuta premiären av Quantum of Solace med min fina Bondfanatiska flicka. Nu har jag dock återgått till min klassiskt cyniska Colonel Kurtz-hållning här i stolen och är redo att spy lite galla på den senaste James Bond-filmen.

Jag vill inte påstå att jag någonsin varit särskilt förtjust i Bond. Visst, som liten pojk gillade jag Goldeneye lika mycket som mina lekkamrater på grusplanen, men det är något som jag snabbt växte ifrån. Jag har dock alltid förstått vad det är som charmar med James Bond. Den klyschigt tråkiga och torra humorn; de onaturligt stereotypa stereotyperna, och självklart skurkar som dödar folk med hattar. Det är just detta som Quantum of Solace har misslyckats så kapitalt med. Det finns inget som är Bond i filmen!

Storyn är till en början spännande och annorlunda. Äventyret plockar vid där Casino Royale slutade och Bond skall precis till att förhöra (med KGB-metoder och blod) den fina gubben mr White. Han avslöjar dock (utan blod) att han är medlem av ett enormt brottssyndikat som MI6 inte har den blekaste aning om existerar. Vi bryter där för som ni säkert förstår bjuder anslaget upp till en spännande och nyskapande Bondfilm, och egentligen vill jag inte ens redogöra för den nedåtgående spiral av ogenomtänkt sörja som Quantum of Solace blir.

Istället för att hålla sig till en originell och spännande idé väljer man istället att skita helt fullständigt i det mystiska anslaget och förföljer helt enkelt någon Dominic Greene för att Bond samtidigt är irriterad av Vespers död och Bolivias regering får inte ersättas av en diktator samtidigt som Greene tar allt vatten från Bolivianska bönder. Tyckte ni den meningen var särskilt samanhängande? Ifall nej så har ni förstått det grundläggande felet med filmen. Av någon anledning har nämligen regissören Marc Forster valt att försöka skapa en djup och komplex story som evigt ligger och trycker i bakgrunden för att aldrig någonsin utvecklas. Detta samtidigt som Bond själv ska drivas av hämndkänslor som egentligen aldrig heller utvecklas och inte påverkar storyn och informationen som ges om skurkarna är ofullkomlig. Att man sedan valt att helt skrota den tillbakagång till Connerys 007 som gjorde Casino Royale så bra, och istället plockar upp i actionhysterin som gjorde att Brosnan höll på att döda hela varumärkret på 90-talet är för mig en gåta.

Hade detta varit en vanlig actionrökare hade jag förlåtit pretentiositeten och det tarvliga utförandet av idéerna, men inte med Bond. Bond skall vara opretentiöst förlåtande och aldrig ta sig själv på riktigt allvar. Casino Royale lyckades med att vara stilig, humoristisk och fräsch, medan detta bara känns ogenomtänkt, förhastat och tråkigt. Den slutgiltiga frågan blir ju; var är Bond?

Detta är så nära vi kommer något sex i Quantum of Solace. Hur jävla Bond är det liksom?

Förbereder mentalt inför en icke ännu bekräftad flytt

Så som titeln antyder så förbereder jag mig mentalt inför en icke ännu bekräftad flytt. För er som sökt att hålla er uppdaterade kring mitt dagliga leverne bör information om min lägenhetsjakt icke vara obekant. Förhoppningsvis ej heller det faktum att jag i slutet av augusti (ett bra tag sen) fick kontakt med en trevlig tjej som var i besittelse av en trevlig trea i Berga. Efter långa tider av tvekan och osäkerhet hade jag dock börjat bli rätt övertygad om att denna fina lägenhet inte alls var aktuell längre och att jag allra snarast borde överge planen för att söka mig till en mer fördelaktig sådan; som att bo kvar i min mors sommarstuga för billiga pengar och leka sjörövare med min lillasyster. Dock slog ödet upp sin högra näve i bröstkorgen på mig när det avslöjades att det minsann var aktuellt med en flytt. Att detta till och med skulle kunna inträffa i början av november.

Jag tror inte att jag reagerade så mycket när jag fick nyheten om flytten. Det var först när den hade fått sjunka in ett par dagar som den oåterkalleliga paniken spred sig. "Flytta?; jag har ju inte planerat något! Vart fan ska jag hitta alla grejer?, och hur ska jag lösa flyttande?" Men som tidigare generationer av lyckosökare så ofta konstaterat! När du inte kan lösa problemet; försök en gång till. När det fortfarande inte fungerar; hälsa på dina föräldrar. Sagt och gjort visar det sig att mina två gamla fostrare har likt fina livsnjutare samlat på sig allehanda överflödiga materialistiska nöjen genom sitt leverne som jag nu skall försöka att fullgott utnyttja. Leve föräldraskapet!

Så nu har jag precis kommit in i fas två av flyttångesten. Insikten om att det kan komma att ske snart, och irritationen över att fortfarande vara oviss om när det kommer att kunna ske. I detta skede vet nämligen inte de två fina flickor som redan innehar min lägenhet när de ska få tillfälle att lämna min lägenhet (storhetsvansinne omfamna mig!) och jag sitter på den elektriska tjuren medan den värmer upp för att kratta gruset med mig. Men man skall icke förtrösta över sådant! Jag är nämligen lika flexibel som en fullgod 19-åring av dagens moderna samhälle bör vara; alltså nästan inte överhuvudtaget.

Men problem skall lösas och den där elektriska tjuren ska jag fan ta mig rida in...

För protokollet: Bioshock är läskigt. Jag tål inte läskiga spel. Bioshock är elakt.

Om mitt svikande engagemang

Skrivandet är för mig något av en brinnande passion. Trots att jag uppskattar den akademiska formen och den hårdskurna journalistiska är det den artistiska och frisläppta prosan som lockar mest. Vid ett flertal tillfällen har jag fått idéer om sagor och berättelser som vill skrivas. Idéer som jag vill slutföra, om jag inte vore så infantilt usel på själva processen.

Ett flertal projekt har påbörjats, och ofta lämnats efter första sidan. Så många idéer, så spännande tanke, men ändå känns allt plötsligt hopplöst. När jag läser igenom texterna känns de oöverlagda, ogenomtänkta och oseriösa. Jag är hopplöst kritisk när det kommer till mig själv och att skriva prosa; till en viss del. Jag kan hafsa ihop alldeles utmärka noveller och liknande stycken, men jag lyckas aldrig fånga den fulla floran som en roman skall besitta. Är det en barnsjukdom?, något jag kan bekämpa och förändra? Jag hoppas det, men finner mig själv oerhört osäker varenda gång jag försöker skriva något. Jag tänkte här delge några av de idéer till romaner eller liknande som jag tänkt igenom.

Påskön: Bland ungdomarna på stan sprider sig drogerna fritt, och deras liv centrerar kring existens i ett evigt virrvarr av tankar, sex och passion. De är en del av en ny våg som träffat ungdomslivet, och kämpar för deras egen njutning igenom allt. Deras piercingar skiner i den kalla höstsolen och deras neonpolerade ridstövlar luktar urin.

Samtidigt sitter deras föräldrar hemma och oroar sig för dem. De stänger in sig bakom sina dörrar och låser sina lås inför natten för att sedan kontrollera deras mail tre gånger varje timme. De kysser sin nyfödda godnatt och hugger sedan tag i morgondagens agenda innan de klär i sig latex, nitar och tar sina viagra för att utföra den numer experimentellt tråkiga sexakten. Inom dem rör sig en avund, och avsky för det orätta leverne som deras barn lever ut i parker, men fruktar världen utanför dörren, som inte är deras längre.

Denna idén behöver bearbetas ordentligt och har aldrig fått tillfälle att redas ut på papper, men den ihärdige skulle säga att Clockwork Orange-vibbarna regnar tätt. Och visst har jag inspirerats av Burgess lilla dystopi, men vill utveckla och experimentera med tanken. En rätt ofärdig idé som klart behöver arbetas på.

Cykel: Jag har inte presenterat mig än kan jag se, på denna första sida av förteckningen över min lilla revolution. Mitt namn är EG McPherson. Mina föräldrar förklarade det hela som att de siktade på en mer internationell touch, när de själva heter Sven och Britta Ljungdahl. Så vid 18-års ålder lät de byta mitt efternamn till den gamla irländska släkten McPherson, som jag ska ha en avlägsen anknytning till på min mors sida. Vid tillfället var jag punkare och Ljungdahl hade kommit att symbolisera kristen borgarfascism, så bytet var mer än välkommet. Ett problem som jag snabbt hade upptäckt var att folk alltid trodde att jag kom från England, detta på trots av mitt omotiverat dåliga uttal. I början såg jag det som en kul grej, och anammade till fullo min engelska nationalitet, ända tills min punkartid försvann då jag gick in i perioden där det endast irriterade mig, och Ljungdahl tycktes fräscht och ljust; och sedan mitt nutida jag, som faktiskt inte bryr sig, överhuvudtaget. Jag är EG McPherson, och jag är på rymmen. Jag har faktiskt länge drömt om att rymma hemifrån, jag minns att jag tänkte på det ett flertal gånger när jag var barn. Men är inte detta bara ytterligare en av de flyktiga drömmar som passerar de flesta barns sinnen? Ytterligare ett steg mot revolutionen, den som jag aldrig hade riktigt genomfört, i eget tycke."

Cykel (preliminärt namn) är EG McPhersons dagbok när denne flyr hemifrån. Vid ett plötsligt infall flyr EG McPherson hemifrån och antecknar sin reseskildringar i en dagbok samtidigt som EG försöker inse vad det är som skapar premisserna för lycka. EG lever som en vagabond och beskriver sig själv som "en sten som börjat rulla och nu ska se hur långt den får lov att rulla innan tråkiga farbror tyngdlagen sabbar leken". Igenom McPhersons resa kommer vi att uppleva dennes skildring och tankar kring personerna som korsar EGs väg, då denne anser sig själv vara separerad från livet och i den perfekta sitsen för att göra en fullskalig rapport om människans galna lycka.

Kapten Kazoya och Evighetens Ocean: Det är en stjärnklar natt när James, Morris och gamle Kazoya glider fram på Evighetens Ocean. Morris har somnat vid James fötter och Kazoya berättar en magisk saga om människor medan båten sakta girar åt öster och fyller Kazoyas leende tänder med de första slickande solstrålarna. "Är det morgon?" frågar James och Morris sparkar lite lätt av sig morgonrusket innan Kazoya vänder sig mot James och ser honom djupt in i ögonen. "Ingen morgon än lille Monj, det är en stjärna som viftar förbi bara".

Detta är kanske den berättelse som för tillfället ligger mig allra närmast hjärtat. I efterdyningen av människans undergång och universums pånyttfödelse tar Kapten Kazoya med James och hans söta cockerspaniel Morris på seglats under de vackra stjärnorna som speglas i Evighetens Ocean. Samtidigt berättar han sagor om hjältar, stjärnor och kärlek.

Utförandet är bortom mig. Nedrans nilfiskar.

Så nu har ni fått tre små smakprov av fullt ofärdiga idéer och tankar. Det finns många fler, men dessa kändes bra just nu. Jag har ju dock inte dykt in i att berätta om mitt evighetsepos eller min mest genomtänkta romanidé, men det sparar jag för mig själv. Nu saknas alltså bara möjligheten att utveckla.

Jag uppmanar er att anmärka och ifrågasätta idéerna och tankarna i denna blogg i kommentarerna. Så mycket output som möjligt är bra då jag ibland kan bli hopplöst insnöad i mig själv.

Thanks for joining in, see you next time on Radio Charlez.

Radio Paradise

Well I've returned to the blogging scene once again. A decision that has been postponed several times, and I have to admit that the blog yesterday wasn't very planned. To cut straight to the facts I helped my father create a blog (he stole my layout, the cheeky bastard) and in the process of doing so I got a creative lust. So I borrowed (stole) my mother's computer and started to compose a most peculiar text. When finished, and satisfied, I pressed that old familiar publish-button and sat back with a grin on my face, enjoying my own verbal mess on the screen. And so, I'm stuck and will now try to keep up the blogging again. I find it quite relaxing. I've always described my blogging as "sophisticated bullshit", due to the fact that I quite generally don't have any revolutionary story to tell, but deliver my nonsense in a nicely wrapped text.

This new attempt at using English instead of Swedish is a natural response to me currently studying English at the university. It feels natural to try to develop another language as well as I've developed my ability/abilities to write in Swedish through blogging. But fear not my faithful fans! There will be more blogs in Swedish, as sure as Chinese people don't like rice on their pizzas.

In this here first neutral blog I will, besides providing you with the previous information, only give you a couple of well placed advice as to what to do with your everyday life. Now, are you one of those people who listen to good music? Nice good lounge-rock with a nice relaxing effect? Then I've got the news of the century for you. Check out Radio Paradise, a wonderful provider of gentle and qualitative music first recommended to me by my sister. Now it has turned to an necessary asset in the process of breaking through the minutes of the day.

Second of on my list is for you World of Warcraft-gamers who like to check out on PvE-instances and have a good laugh in the meantime. Project Lore is a show featuring five guys with four cameras doing in-depth coverage of several instances in WoW. With humor, good advice and extensive information I've found the show very entertaining and wait for the new episodes at 21.00 Paris Time each weekday. Strongly recommended for you WoW-gamers out there, however probably quite dull to those of you who have yet to experience the great world of Azeroth.

Well, well. Now I'm on to my studies. At the moment I'm reading through Toni Morrison's Beloved. A beautiful book; very fascinating. So you'll have to excuse me!

Catch you next time on Radio Charlez!

Danger in the unknown, a humble act

Push forward foolhardy citizens of the world, push forward denizens of righteousness and reclaim the only thing which is yours by right. Reclaim your everlasting and unstoppable right to live and die, thinking of the enemy,I would emphazise that die. Push forward to find death in the bosom of your oh so truthful and totally negligent mother which have forced death upon you as thorns upon roses. Push forward to the one solemn vow you have made as living beings of her warmth and surrender to the cycle of life. One for all and all for death!

Because how sweet would the flower of life be, the sheer sight of a naked woman's back in the morning sunlight as her chest gently rise gently fall to the echo of her heart. Tell me how sweet would the crisp and pristine smell of your mother's newly baked bread be to your oh so joyous nostrils if not for the price paid upon encountering the ferryman? They say life is spent in the shadow of death but I can see no shadow. Live is spent in the company of death, while they eat and drink at the fair council of their master Chaos, who really only cares for himself and his narcissistic wheel of eternity forward and backward. When one seeks a good word for the actions of our oh so gracious lord and ruler I would be so bold to suggest "churning". Everlasting and everchurning he keeps the hamster's wheel spinning, spinning, spinning. Reluctant and still relentlessly he performs the task, collects the wages and ends his shift. I can not see why to fear what is me and what I shall not escape and still I find danger in the unknown. Is my oh so humble mind therefore limited to the safe haven of its inner sanctum? Aye so it may be and pass as the churning continues, and then Poe's crow tiredly shouts his "nevermore, nevermore".

Tell me was not even our gracious lord Jesus aware as the iron pierced his hands and ankles? Did he not at least receive a message via his satellite intercom that something failed and that the unconscious, unbiased, unprejudiced and unexistent mind of what we believe conscious being Life had been disapproved of his toys? And in the last lonesome and hopeless breath of his belief, did not Jesus resent and repent believing at all? Did not his spirit fall and his life end as shall we all? I shan't be the one to express any untruthful truths or unbiased biased facts in the historically questioned matter and leaves the matter for you. However, I will leave you with a gentle warning. Never reverse your car without using the mirrors.

Tankar kring allt (Existentiell ångest /reds anm.)

Inga bloggar den senaste tiden. No wonder. Jag är visserligen en välkänd leverantör av sofistikerat skitsnack, men å det senaste har världen utanför mig själv ack så synnerligen tyckts fruktat intetsägande. För tillfället är jag låst i en rundgång där allt handlar om mig, mig och mig. Logiskt sett kallas denna så populära och livligt diskuterade rundgång "livet". Mitt liv. Skratta eller gråta? Vem fan bryr sig egentligen, då det är jag, och bara jag, som står i dess mitt.

Ni förstår att när man som ung människa har tagit studenten och ger sig ut i vad som ska vara sitt livs fina sista sommar (återkommer till den senare) så inser man plötsligt en fruktansvärt uppenbar sak. En sak som står som skrivet i pannan på dig själv redan när man ursäktar gästerna och går i säng på studentfesten pågrund av bristfällig sömn dagen innan. Nämligen det enkla faktum att det inte längre finns något eller någon som definierar din existens, förutom du själv. Detta är ju dock ett faktum som alltid har existerat, vare sig man accepterar det eller inte, men nu känns det horribelt uppenbart. Detta med tvångsmässiga rutiner som tidigare har varit kravet och tillsynen för ens tillvaro är plötsligt ett val. Något mycket häftigt med oss människor är att vi hatar att underställa oss den allmänna ordning som säger att vi måste välja. Även ifall Sartre hade fullkomligt rätt så finner vi det långt ifrån underhållande att utföra vårt enda sunda och starka värv här i livet. Livet är en sur gammal hagga som håller i en varm filt en kall sommarkväll efter ett dopp i havet. Vi vet att vi ogillar den gamla haggan, men vi kan inte motstå filten. (Detta var en, om något, fruktat usel liknelse /reds anm.)

Således återstår inget annat än att ta den förbistrade tjuren runt kulorna och vrida till och sedan långtsamt invänta den så efterlängtade döden som vi alla längtar efter. Rot Infidelic Prick! Och i stundande för bror Hades bör vi alla utföra det som vi således inte riktigt kan undgå. Just det, valen. Inte Moby Dick, utan sneakers eller flip-flops. I detta nu står jag inför det vägskäl att jag är fullt medveten om att jag måste se till att jag hittar på något med mig själv (det, eller gå under, vilket jag antagligen skulle fullkomligen avsky i ett längre perspektiv). Jag vet inte riktigt vad ännu, men jag vet att jag antagligen kommer att gnälla, svära och sura över mina storslagna val i den så efterlängtade framtiden. Ungefär så som jag gnäller, svär och surar över dem nu. De vill oss knappast något gott.

Orsaken till att jag gnäller just nu, och inte håller er ajour med mitt gnällande, är att jag har spenderat sommaren med att tänka på mig själv. Likt hur den brukar te sig har sommaren flytit på (speciellt eftersom jag inte innehar något sommarjobb) och jag har fokuserat på saker som är centrala för mig. Min älskade flickvän Emmy har varit oerhört central, likt min familj och mitt ego. Mina vänner har tyvärr fått stå åt sidan då de har tagit sig fräckheten att befinna sig långt inne i den myggbelägrade skogen och jag inte har varit ekonomiskt oberoende nog till att kunna besöka dem med jämna mellanrum. Under sommaren hade ett enda konkret löfte avgjorts; nämligen att jag och min kusin ska gå från Hässleholm till Kalmar. Det närmar sig också. Dock så är själva kärnan i det jag försöker säga att denna sommar, som likt tidigare har flytit förbi, inte slutar i skolstart. Denna sommar slutar i något som jag sedan länge har fruktat och därför valt att inte aktivt kolla för noga på. Den slutar i att jag måste se till att finna den nya rutinen i min existens. Nu när det inte har funnits någon fast rutin har jag låtit min kärlek, Emmy, bli min rutin och därmed en del av det jag har fokuserat min existens på, men det är lite fånigt i längden. Inte som så att jag inte tror på kärleken, men att jag kan inte fokusera mitt liv på bara det utan måste även utveckla mig själv. Så slutligen hävdar jag att jag måste acceptera mig själv i mitt liv.

Jag vet inte riktigt var den här bloggen leder mig, om den leder någonstans. Men det kan vara en skön avslappning att skriva av sig ibland. Nåväl. Vidare i livet. Imorgon väcker min mor mig tidigt för att ytterligare bejaka mina tankar (existentiell ångest /reds anm.) om allt.

Må gott i ert eget lilla solipsistiska lyckohjul, och om ni passerar Sartres gravsten var snälla och pissa på den från mig. (Jag älskar dig Emmy /Charlies anm.)

När man börjar inse att orsaken till att ens mor existerar är att ens mormor och morfar blev svettiga med varandra, då börjar man bli stämplad. (vuxen /reds anm.)

Om oerhörligt löjligt underbar nörd-lycka

Idag firar jag med Jazzklubbor (Rea-nersatta marinerade kycklingklubbor med stark doft av död), potatisskivor, avocado och en löjlig släng av materialism. Igår hände något visserligen väntat, men likväl underbart tillfredställande.

Men först måste vi dock klargöra att jag för det mesta inte är en särskilt imponerande gamer, eller nörd. Jag testar de kända spelen, spelar en del som jag finner underhållande, men i stort har jag aldrig varit någon riktig gamer. Istället har jag fokuserat på andra saker.

Det finns dock ett fint kapitalistiskt företag som har fångat mitt hjärta och tagit pengar ur min vidöppna och dregelfuktiga hand samtidigt som jag stått där som en smått perverterat glad 5-åring med en ny Batman-figur på julafton. Företaget heter Blizzard (numer Activision Blizzard) och de har igår utannonserat det eventuellt mest efterlängtade jävla spelet. Diablo III.

Jag har antagligen spenderat tusentals timmar med de första spelen, och tänkte redan ikväll installera Diablo II för att känna in musarmen igen. Det är inte ofta jag är så här härligt nördig, men just idag, just idag.

Känn mig ljuva materialistiska sötma!

Feel The Hype

Catching myself

Det är 36 dagar kvar tills jag tar studenten. 864 timmar, 51840 minuter eller 3 110 400 sekunder. Allt detta beroende på hur man vill se på det. Det är inte lika lång tid kvar tills mina slutbetyg sätts för i år, och nu är det frenesi. Skolarbeten och prov, skolarbeten och prov. Var en snäll elev och inse att detta är dina sista veckor Charles. Allt du behöver göra är att anstränga dig nu. Anstränga dig på precis det sättet du aldrig ansträngt dig förut, men vet att du kan. Gör det, och du är en vinnare. Gör det, och jag älskar dig, även ifall du liknar en välgödd leonberger med syfilis. Allt jag kräver av mig själv är att jag inser att ifall jag bara ger mig själv chansen att jobba ordentligt bara den här sista tiden, så får jag lov att vara bra. Då får jag lov att vara häftig. För att få lov att vara någonting för sig själv, det är synnerligen mindblowing.

Ikväll, och till viss del idag samt igår, har jag studerat litteraturvetenskap. Min lärare har ställt mig under ett ultimatum. "Får du MVG på provet, får du MVG i betyg". Allt detta ackompanjerat av en blick som vittnade om hur fasligt besviken han skulle bli på mig om jag inte tar den chansen. Således har jag ansträngt mig mer inför det här provet än vad jag tror jag har ansträngt mig inför ett teoretiskt prov under hela gymnasietiden; enda undantag blir teoriprovet.

Och just denna vecka 19 har varit den förutbestämda domedagsveckan. I måndags höll jag ett 20 minuter långt anförande om Franz Kafka och hans roman Slottet, igår hade jag en naturkunskapsinlämning på tre sidor om människans kreativa evolution, och idag har vi genomfört en muntlig diskussion av den. Imorgon är det som sagt litteraturvetenskapsprov, och tills på fredag ska jag ha skrivit något A4 om Joan Miró på spanska, samt vara redo att redovisa det. Nu är jag halvvägs igenom, och nog för att det är svettigt, men den ångest som existerade förra veckan var sannerligen överdriven. Allt är genomförbart, om man bara fokuserar lite.

Det mest störande är dock att jag fick hem 5 stycken mästerliga filmer igår, och jag har inte kunnat se någon av dem än. Speciellt trånar jag efter att se Blue Velvet och Five Easy Pieces, den senare av obestämt anledning. Och jag får inte se dem! Jag tillåter inte mig själv! Det är förjävligt. Mina dissociativa identiter är i en stark konflikt.

Men nu är det tillbaks till parafraser, pasticher, klichéer, travestier och generationsromaner. Ha det så mysigt.

Låt mig se film, annars går jag snart under.

Give me more!

Ny månad, nya pengar och nya filmer beställda. Som ni säkerligen redan har anat så är jag nästan smått beroende av att se till att inhandla film i tid och otid, och så även nu. Tog mig en trevlig svängom på CDON.COM och fann allehanda matnyttiga och läckra delikatesser där jag slutligen beställde hem fem nya filmer, varav jag sett två och längtar efter att studera de andra. Det må låta hårt att inleda månaden med att offra 257 kronor på film, men inte i förhållande till vad det ger. Åh nej knappast i förhållande till vad det ger. Dessutom är detta bara början. Jag blev smått lyrisk av min lilla eskapad bland virtuella DVD-omslag och sitter nu som ett litet lyckligt barn och längtar efter att mina filmer ska anlända nu i veckan.

Och jag antar självklart att ni vill veta vad det nu var för filmer som Charles så våghalsigt investerade i. Jag skall inte låta era fina popcorn svalna. Dra fram era privata anteckningsblock kring mina höga personlighet och vässa blyertspennorna, för här kommer min fina lista.

Ny film kittlar dödsskönt i kistan

Papillon med Steve McQueen och Dustin Hoffman. En film jag tidigare hört talas om, men inte fått något riktigt grepp om. Bland annat rekommenderade en lärare i filmvetenskap mig den under en termins studier. Har läst ett fåtal recensioner som ger ett delat positivt utslag och har alltid gillat Dustin Hoffman så jag högg tag i denna plastiga skönhet och längtar efter att se den.

Midnight Cowboy är ju bra att följa upp med nu när vi redan har gått in på Dustin Hoffman. En strålande film som jag sett tidigare och vill se igen. Far min äger visserligen ett exemplar, men jag är materialist och vill äga den själv tack och bock. Ifall ni inte redan sett denna pärla med Hoffman och Jon Voight rekommenderar jag er att ta första bästa chans att göra det.

Eftersom jag alltid har varit lite av en sucker för Jack Nicholson kändes Five Easy Pieces väldigt lockande. Dels då mannen lyckats bli nominerad till en Oscar för den, och dels för att själva upplägget låter lockande. Jag längtar med spänning.

Jag har hört att David Lynchs skapelse Blue Velvet ska vara något helt i en klass för sig själv och varit mycket sugen på att njuta denna karamell som jag ännu inte tagit mig till. När du finner den i ett erbjudande för 59 kronor så känns det ju fruktansvärt frestande.

Good bye, Lenin! var en film som jag hyrde för ett tag sedan och blev positivt överraskad av. Ett varmt och jordnära drama med snygga skådespelarinsatser, härligt upplägg och en genomtänkt historia. Dessutom starka grundläggande tankar som en solid botten. Helt klart något att se igen.

Åh ja. Finns det något skönare sätt att spendera pengar?

En Kärlekshistoria

Roy Andersson är en kompositör. Ja sannerligen så. Han orkestrerar och bevisar sig vara ett smärre geni som vårt avlånga land har belönats med. Jag tackar och tar emot.

Hans film En Kärlekshistoria från 1970 är antagligen det bästa jag har sett när det kommer till svensk film. Nu är jag dock ändå kanske inte fullt bevandrad i det svenska filmträsket. Jag har sett min beskärda del Bergman och funnit Moodyssons filmer halvt intressanta och halvt standardiserade, och det var med föga förväntningar som min eminenta svenskalärare ville visa mig Roy Anderssons pärla.

Pär är 15 år gammal och det är sommar. Björkarna står i full blom, solen skiner och värmen känns påtaglig. Pärs moped brummar förtroendegivande. Han har förälskat sig i en blond flicka med skarpa blåa ögon och vackra långa ben. Hon heter Annika. Annika har förälskat sig i Pär. I hans lockiga hår, hans brunbrända hy och hans leende.

I wanna' hold your hand

Filmen skildrar de två ungas första stapplande och gungiga steg på kärlekens väg. De tvekar, och söker långsamt att förstå och underkasta sig denna naturkraft som drabbar dem. De ger upp motståndet och förkastar sin tvekan och låter sig svepas med på Amors lustjacht ut i mer de l'amour. Deras kamp orkestreras av Andersson som låter dem möta motgång efter motgång och kämpa med sin förvirrande kärlek och sina brinnande kroppar i sommarnatten. Allt innan det möter ett kraftigt och slagstarkt crescendo då Pär lämnar Annika i gruset gråtandes med käkarnas fortfarande instinktivt tuggande på tuggummit för att sedan återvända och långsamt, försiktigt och osäkert föra henne till sin famn och hålla om henne.

Sedan vänder Andersson sin orkester och går över i en långsamt och suggestivt sjunkande tragedi där han beskriver föräldrarnas tvivlan över sina egna liv och sin frustration över den rena kärleken i ögonen hos de unga. - Nu skulle jag vilja hålla ett tal. Och fick jag hålla det talet... då skulle det bli ett tal till alla människor... HELA MÄNSKLIGHETEN! För då skulle jag säga att den består av en jävla massa skitstövlar. John Hellberg försvinner självdissekerandes ut i dimman.

Aldrig förut har jag sett en film som så vackert fångar den rena och oskyldiga ungdomliga kärleken. Det osäkra och försiktigt nervösa i de unga älskandes blick, kontra de nedgående och livstörstande föräldrarna. Jag får vibbar av Ang Lees The Ice Storm samtidigt som jag ser den bästa gestaltningen av den svenska sommaren jag upplevt hittills. Likt en komposition rör Roy Andersson vid mina sinnen med en färgstark skala av nostalgi, sommarkänsla och äkta kärlek. Den absolut perfekta filmen nu när sommarens ljumma nätter snart når oss.

- Skål på dig John!

Silhuetter av grönt och rött

Det är farligt att leka med elden. Det tror jag att jag insåg för länge sedan. Jag minns att jag inte hade det som avsikt. Jag minns att det inte var vad jag ville, eller försökte skapa. Jag vill minnas att jag inte gjorde det. Låt mig ljuga för mig själv. Var snäll, var barmhärtig. Jag önskar att allting hade varit annorlunda. Jag önskar att något hade skett, och jag önskar att jag hade sett. Allt jag ville var att känna någonting. Jag kunde inte känna, jag visste inte längre vad som var och vad som hade varit. Jag var förvirrad och ensam, och du var inte där, och jag behövde dig där! Jag behövde något, jag vet inte vad. Något levande. Något som jag visste kände mitt mörker.

Det var så mörkt, med silhuetter av grönt och rött som rusade igenom rummet. Jag hade gjort det fel, lekt fel lekar vid fel tillfälle. Jag förstod dig, jag vill veta att jag förstod dig! Å snälla låt mig ha förstått dig, trots att jag vet att jag inte kan. Vore jag bara mer stark, vore jag bara mer. Snälla låt mig vara mer, var barmhärtig. Jag ville bara känna någonting, jag ville inte detta. Jag visste att jag hade brutit dig, att du sett något du inte ville se, men jag visste inte längre vad som var.

Det fanns så mycket runt mig. Det fanns så mycket jag inte såg. Det bara försvann, silhuetter i grönt och rött, som gled förbi. Det fanns inget kvar som höll mig uppe. Jag sjönk, sjönk neråt. Men du var fast, du var solid och du var vacker. Jag ville inte göra det, jag visste inte. Du var så vacker, och du var där, och jag såg dig. Du försvann inte. Jag ville bara känna. Jag ville bara kunna stå upp igen. Jag var rädd! Jag var så fruktansvärt rädd. Du fick inte försvinna, du fick inte göra det. Det var bara genom dig som jag kunde vara. Du var min mark, mitt skepp och min mast.

Jag ville inte. Snälla var barmhärtig, jag var så ensam. Jag visste inte.

I wish these tears could heal
I really wish they could
All of this, just to feel?
I've lost you, and so I should
Washed away in a flood

I wanted to feel I was fine
I wanted to smile again
Didn't see you weren't mine
Didn't care about else than gain
I was your Cain

Please believe what I say
I was just alone
Now come what come may
Let me rot to my bone
I kept your eyes for when I pray
And your smile for when I play

Släpp fångarne loss, det är vår!

Se på fan tänker man glatt. Se på fan tänker man igen. Ja se på fan, solen skiner! Se på fan, det är varmt! Se på fan, det är T-shirt! Se på fan, det är kärlek och fotboll i parken. Se på fan, det är öl på gräset! Se på fan, det är nu jag känner att jag vill leva.

Ungefär så kände jag när jag stirrade ut igenom fönstret under vår 5-timmarsuppsats till nationella provet i Svenska B idag. Ungefär så. Givande? Inte för fem ruttna ören eller någonstans. Mer enerverande och provocerande. Och ändå tycktes mig texten bli rätt bra. Spännande minst sagt. Jag underskattar min irriterade förmåga att ivrigt debattera och kritisera verklighetsbaserade historier. Detta är sannerligen något jag bör utforska djupare. Nästa gång jag ska skriva ett förbannat brev eller en insändare ska jag be Emmy reta upp mig riktigt jävligt.

Jag är så löjligt glad över att solen skiner. Jag vill grilla, kyssas, dricka öl och spela innebandy på gatorna. Det är dags att slita fram bandaren, ett skönt blandband med popreggae och det stora leendet. Kom igen nu grabbar och tjejer! Nu är det för fan sommar! Låt mig få se er dansa och bara vara lyckliga! Jag vill dra in alla i en stor buss och bara dra på en somrig roadtrip av lycka genom hela vårt avlånga land. Det vore för grymt.

Nu är det en månad kvar tills jag hoppar på tåget. En månad kvar innan jag rullar ner till Köpenhamn i en dryg vecka. Och det kommer att vara sol, jag har det på känn. Vi ska grilla ska vi! Jag och Flemming ska grilla samtidigt som vi lyssnar på det helt gudomligt sköna soundtracket till Across The Universe och svänger oss i fishermans och sköna t-shirts. Sen ska man glida ut lite på stan och bara le mot folk. Njuta solen. Ta med sig Adam och en gitarr och glida runt lite sporadiskt. Vore hur nice som helst. Ge mig en kall öl och Köpenhamn en sommardag! Ge mig det och min flicka vid min ena sida samt en härligt positiv Adam på den andra så är jag i mitt esse. Då är jag bäst.

Endast en reell månad kvar av gymnasiet nu. Endast en månad kvar, sedan har jag gjort det. Kan ni fatta det? För jag fattar faktiskt egentligen ingenting. Det känns helt sjukt surrealistiskt lockande och samtidigt fruktansvärt skrämmande. Jag känner ångestens genomsköna charm bakom de gyllene pilotbrillorna och bjuder på en kall öl. Sommaren 2008 har stark potential att kunna bli riktigt skön. Oh yes.

Så nu är det en månad kvar mina damer och herrar. Sedan vill jag att ni svär tillsammans med mig! Vi svär att det då är dags att befästa parker, torg och strander med kall öl och kärlek. Med kall öl och kärlek.

Släpp fångarne loss! Det är vår för fan!

Take a trip to the sky!

Film

Detta är år 2008. Detta är året då jag tar studenten och efter det kommer jag att bo kvar i Kalmar för att kärleken har lagt ett par tunga bojor vid mina fötter som jag mer än gärna vill bära. Eftersom jag inte riktigt helst vill studera så har jag planerat att försöka få mig ett ordentligt jobb. Allra helst vill jag ju självklart flytta in i en lägenhet inne i centrala Kalmar också, men då detta är svårt som det är (plus att hyrorna verkar vara i riskzonen för att döda envar student) så känns det otroligt att det kommer att ske. Jag kommer således få bo kvar med min syster, under min mors tak, i samma stuga. Detta är något jag inte är särskilt glad för, men det kan jag ta upp i en annan blogg.

Så då kommer jag alltså följdaktligen förhoppningsvis få ett jobb. Om inte kommer jag börja att studera så att jag får loss några pengar och helt enkelt inte bara driver. Men i förhoppningen om att jag får ett jobb hägrar något annat spännande. Lite extra kontanter som man kan röra sig med. Och vad kan det då tänkas att Charles kommer att göra när han får pengar? Ja, i egen mening känns det oerhört troligt att Charles kommer att konsumera helt ohälsosamma mängder film. Mycket film, för mycket film är bra.

Redan som det är nu så blir jag ibland ledsen på mig själv för att jag inte kan lägga mer pengar på film. Det finns inte något som jag känner mig så nöjd med som när jag har rotat i reabackar och hittat ett antal riktigt duktiga klassiker med oslagbar kvalitet och sedan kan ställa upp dessa i filmsamlingen när jag kommer hem för att senare avnjuta dem på den skruttiga lilla TV-skärmen vi har här i stugan. Jag älskar att konsumera och se kvalitativ film, väldigt mycket.

Jag vill helt enkelt bara köpa en massa film hela tiden. När det kommer till musik bryr jag mig inte så mycket om att äga en skiva med omslag och plast. Att få en bränd CD eller lite MP3-filer fungerar utmärkt för mig. Men när det är en film vill jag kunna hålla i omslaget, se filmen och veta att jag har köpt den. Det är oerhört viktigt för mig att ha den kunskapen av någon orsak. Det känns äkta och skönt för mig, en väldigt tillfredställande kunskap om att jag äger filmen.

2001: A Space Odyssey, en av mina absoluta favoritfilmer

Egentligen föredrar jag ingen filmgenre framför någon annan då det är filmens kvalitativa värde som betyder något, oavsett genre. Jag kan dock vara extra svag för thrillers och vet med mig själv om att jag där ibland kan ha svårare för att skilja agnarna från vetet. En film är självklart en helhet, och även om en av dess komponenter kan väga upp de andra så finns det inget mästerverk som inte lyckas uppfylla någon slags kvalitativ vara i samtliga kategorier. Det som utmärker de speciella storslagna verken är nämligen deras styrka inom de olika områdena som är nödvändiga för filmens sammanlagda värde.

Som exempel kan vi ta filmatiseringen av Anthony Burgess roman A Clockwork Orange från 1971. Filmen är regisserad av den storslagne Stanley Kubrick och är som alla hans självständiga filmer ett mästerverk. Rent cenografiskt och filmatiskt är den vacker, oerhört snyggt komponerad och otroligt engagerande. Manuset bygger redan på en underbart stark dystopi och Kubrick utnyttjar sin fulla förmåga för att bringa denna till en så värdig filmprestation som bara är möjligt. Även skådespeleriet är duktigt, om än det är här filmen faktiskt har sina tydligaste brister. Även ifall jag anser Malcolm McDowells insats som huvudpersonen Alex vara en av de bästa rollprestationerna någonsin väger inte övrig uppställning upp honom och tycks ibland lite medioker i jämförelse. Om inte det hade varit för att filmen i allmänhet var riktigt fantastiskt storslagen hade detta eventuellt märkts mer och blivit ett tråkigt inslag. Musiken, som är en viktig huvudkomponent, är även den helt strålande med Beethoven som ackompanjerar ultravåldet.

Malcolm McDowell är fantastisk som Alexander DeLarge

Film har alltså blivit, och kanske till viss del länge varit, en väldigt stor passion för mig. Mina två senaste inköp var två filmer om Vietnam (Kubricks Full Metal Jacket samt The Deer Hunter) som jag mättat mig gott på och ställt in i min filmhylla. Men fortfarande brinner lusten inom mig efter att köpa mer och mer, samt att se mer och mer. Jag har filmmani, och jag älskar det fullständigt för tillfället.

Vad är det då som är så underbart med filmen, och så skönt? För det första är det vanligtvis rätt komprimerat. När du läser en bok så får du en större och starkare helhetsupplevelse som sträcker sig över ett större tidsspann än när du ser en film. Den komprimerade känslan gör att du vill uppleva det som en helhetssittning, ett streck. En fullvärdig fullblodshistoria som matas in i dig under några timmar. I de flesta fall gäller denna tes. När jag såg Gudfadern första gången minns jag att det var skönt att se den i två delar. Filmen är så massiv, så mycket komponenter, detaljer och underliggande information att den är svår att klara av i bara en sittning. Då fördummas den för att man inte orkar ge den fullständig uppmärksamhet hela vägen ut. Men det som egentligen är det jag uppskattar mest med högkvalitativ film är precis det som jag uppskattar med en riktigt bra bok. De är bägge massiva former för konst som man skall spendera mycket tid för att uppleva. En dikt eller en tavla går för fort. De tycks inte fånga mig fullständigt. Efter att jag sett en film som utmanar mitt intellekt, leker med min tanke, fylls jag med en känsla av fullständig mättnad. Jag känner mig fylld och tillfredställd, intellektuellt bekräftigad som en levande varelse med förmågan att reflektera. Jag känner att filmen har gett mig en chans att se något som kanske inte ens har något med den att göra överhuvudtaget. Den ger mig en chans att se mig själv. Och just den magiska känslan, det är den som gör kvalitativ film, och varje scen samt varje sekund, så underbart stark och fantastisk. Känslan av en intellektuell bekräftelse.

Jag kommer definitivt köpa mycket film i höst.

Kreativitet är underbart

Den mänskliga kreativiteten är vanligtvis något som är fantastiskt hyllat och älskat av större delen av våra kära med-kosmopolitaner på denna lilla grusflinga i mörkret. Viljan och lusten att skapa är faktiskt inget som kan mätas då den är lika stor hos alla människor. För alla skapar. Det är egentligen det vi spenderar större delen av vår tid med att göra. Om det så är i plastfabrikens instängda lackeringsrum eller med en mbira på en trång gata i Havanna. Skapandet sker ändå och vi älskar det.

Det jag tänkte pointera i denna blogg är det artistiska skapandet. Jag har en mycket älskad flickvän som just genomfört ett stort projektarbete i form av att skapa en musikvideo tillsammans med en vän, som även råkar vara en underhållande och kreativ bloggare, och de lyckades få ett väldigt lyckat resultat. De har slitit och de har offrat sömn och fritid för att göra detta något, som de för tillfället säkerligen kommer tänka ett par gånger innan de genomför igen, och slutligen blev de ändå rätt nöjda. Underbart.

Personligen är jag väl lagt åt skrivandets konst. Jag har någon lustig passion för detta med att skriva och jag skriver som bäst när jag mår som sämst. Alldeles fantastiskt då det vanligtvis hjälper att skriva i de stunderna. Kan någon förövrigt förklara för mig varför man som deprimerad mår bättre av att höra riktigt mörk musik eller skriva något riktigt mörkt? Det känns ologiskt. I vilket fall som helst gillar jag att skriva. Jag skulle vilja spela på en sådan där gitarrliknande sak, men det har varit svårt för mig att greppa det där. Jag är människa, alltså lite retarderad, sorry.

Den kreativa kraften är fantastisk. Den kreativa viljan som finns hos varje individ. Det är lustigt att skolan, vars ena stora syfte är att främja kreativiteten, är en av de största anledningarna till att många barns artistiska kreativitet hämmas och ibland rentav försvinner. Jag har aldrig tyckt om att rita mig veteligen. Jag hade tänkt fråga min mor imorgon om jag tyckte om att rita och måla när jag var liten, men nuförtiden sker det aldrig. Varken min far eller min äldre bror ritar heller, någonsin. Det är lite trist för att jag känner mig lite hämmad på den fronten. Rent musikaliskt och som målare känner jag mig otroligt hämmad. Fotografier har jag svårt för också. Det knepiga är att jag förstår själva det bakomliggande. Jag har en känsla för det jag uppfattat är normtänkande att tycka är bra och stark musik, vacker konst och snygga fotografier, men jag kan inte utföra det själv. Ibland tycker jag det är lite lustigt, men sedan slås jag av en enkel acceptans för det jag ändå skulle kunna förändra om jag så ville.

Något som är fantastiskt för kreativa människor är de stora hemsidorna myspace och youtube. Här ges artister och amatörer möjligheten att uttrycka sin egen kreativitet och känsla för allmänheten, och får därmed ett sätt att uttrycka sin vilja att skapa. Precis som jag själv gör just nu. Nuförtiden föds stjärnor på myspace.com, och poeter och journalister (samt andra terrorister) håller till i bloggträsket vid kaj misérable.

Denna blogg dedikeras framförallt till något av en inspirationskälla i kreativitet för mig. En av mina allra närmaste vänner är min kusin Adam (som jag förövrigt ska gå på dödsvandring med i sommar, stay tuned) som för tillfället skriver och producerar sin egen musik tillsammans med min äldre syster och några andra musiker. Detta gör han självfallet inte för att han tjänar några pengar på det. Ej heller för att han lider någon brist på saker som skall göras. Han gör det helt enkelt för att uttrycka sig, och det fungerar väldigt bra.

Den här bloggen är för Adam, och här är hans musik.

Vore vi människor utan vår kreativitet?

In my secret life

Välkommen.

Denna blogg kommer antagligen vara rätt trist för de flesta. Den kommer innehålla mina högst triviala och upprepade tankar kring alltet och dess helhet samt diverse poesi och svammel. Här och där kommer ni se spår av oväsentligheter och personliga idiotier. Som namnet antyder kan det komma att kännas som någon salig och sorglig blandning av inkorrekt filosofi och defekt poesi. Allt detta för att passa det asymmetriska mönster av symmetri som jag inte så mycket bestämt mig för som jag underkastar mig det.

Jag är, utifrån att varandet skulle vara ett faktum, en liten pojke. När jag var liten lekte jag inte med mina små plasthjältar. Jag bar dem med mig och berättade historier för dem om vad de gjorde för heroiska handlingar. Detta har lett till att min barndoms leksaker är förhållandevis oskadda. Detta var nog också lite ett första intyg på min vilja att berätta, vilken var orsaken till att jag skrev denna så meningslösa anekdot om min barndom. Förutom att vara en liten pojke är jag en människa, och jag trivs rätt bra med det.

För protokollet: Jag gillar Leonard Cohen. Vissa säger att han är galen. Jag gillar galenskapen, gör inte du?

Jag räknar inte med att denna text ska ha gett dig något. Det varnade jag dig för redan tidigt. Däremot ger den mig något. Den ger mig mycket, och det tackar jag dig för.

Förövrigt vill jag varna alla så här i början om att mina bloggar är hemskt ogenomtänkta och idiotiska. Den som försöker finna någon riktig mening i dem borde arkebuseras.