Catching myself

Det är 36 dagar kvar tills jag tar studenten. 864 timmar, 51840 minuter eller 3 110 400 sekunder. Allt detta beroende på hur man vill se på det. Det är inte lika lång tid kvar tills mina slutbetyg sätts för i år, och nu är det frenesi. Skolarbeten och prov, skolarbeten och prov. Var en snäll elev och inse att detta är dina sista veckor Charles. Allt du behöver göra är att anstränga dig nu. Anstränga dig på precis det sättet du aldrig ansträngt dig förut, men vet att du kan. Gör det, och du är en vinnare. Gör det, och jag älskar dig, även ifall du liknar en välgödd leonberger med syfilis. Allt jag kräver av mig själv är att jag inser att ifall jag bara ger mig själv chansen att jobba ordentligt bara den här sista tiden, så får jag lov att vara bra. Då får jag lov att vara häftig. För att få lov att vara någonting för sig själv, det är synnerligen mindblowing.

Ikväll, och till viss del idag samt igår, har jag studerat litteraturvetenskap. Min lärare har ställt mig under ett ultimatum. "Får du MVG på provet, får du MVG i betyg". Allt detta ackompanjerat av en blick som vittnade om hur fasligt besviken han skulle bli på mig om jag inte tar den chansen. Således har jag ansträngt mig mer inför det här provet än vad jag tror jag har ansträngt mig inför ett teoretiskt prov under hela gymnasietiden; enda undantag blir teoriprovet.

Och just denna vecka 19 har varit den förutbestämda domedagsveckan. I måndags höll jag ett 20 minuter långt anförande om Franz Kafka och hans roman Slottet, igår hade jag en naturkunskapsinlämning på tre sidor om människans kreativa evolution, och idag har vi genomfört en muntlig diskussion av den. Imorgon är det som sagt litteraturvetenskapsprov, och tills på fredag ska jag ha skrivit något A4 om Joan Miró på spanska, samt vara redo att redovisa det. Nu är jag halvvägs igenom, och nog för att det är svettigt, men den ångest som existerade förra veckan var sannerligen överdriven. Allt är genomförbart, om man bara fokuserar lite.

Det mest störande är dock att jag fick hem 5 stycken mästerliga filmer igår, och jag har inte kunnat se någon av dem än. Speciellt trånar jag efter att se Blue Velvet och Five Easy Pieces, den senare av obestämt anledning. Och jag får inte se dem! Jag tillåter inte mig själv! Det är förjävligt. Mina dissociativa identiter är i en stark konflikt.

Men nu är det tillbaks till parafraser, pasticher, klichéer, travestier och generationsromaner. Ha det så mysigt.

Låt mig se film, annars går jag snart under.

Give me more!

Ny månad, nya pengar och nya filmer beställda. Som ni säkerligen redan har anat så är jag nästan smått beroende av att se till att inhandla film i tid och otid, och så även nu. Tog mig en trevlig svängom på CDON.COM och fann allehanda matnyttiga och läckra delikatesser där jag slutligen beställde hem fem nya filmer, varav jag sett två och längtar efter att studera de andra. Det må låta hårt att inleda månaden med att offra 257 kronor på film, men inte i förhållande till vad det ger. Åh nej knappast i förhållande till vad det ger. Dessutom är detta bara början. Jag blev smått lyrisk av min lilla eskapad bland virtuella DVD-omslag och sitter nu som ett litet lyckligt barn och längtar efter att mina filmer ska anlända nu i veckan.

Och jag antar självklart att ni vill veta vad det nu var för filmer som Charles så våghalsigt investerade i. Jag skall inte låta era fina popcorn svalna. Dra fram era privata anteckningsblock kring mina höga personlighet och vässa blyertspennorna, för här kommer min fina lista.

Ny film kittlar dödsskönt i kistan

Papillon med Steve McQueen och Dustin Hoffman. En film jag tidigare hört talas om, men inte fått något riktigt grepp om. Bland annat rekommenderade en lärare i filmvetenskap mig den under en termins studier. Har läst ett fåtal recensioner som ger ett delat positivt utslag och har alltid gillat Dustin Hoffman så jag högg tag i denna plastiga skönhet och längtar efter att se den.

Midnight Cowboy är ju bra att följa upp med nu när vi redan har gått in på Dustin Hoffman. En strålande film som jag sett tidigare och vill se igen. Far min äger visserligen ett exemplar, men jag är materialist och vill äga den själv tack och bock. Ifall ni inte redan sett denna pärla med Hoffman och Jon Voight rekommenderar jag er att ta första bästa chans att göra det.

Eftersom jag alltid har varit lite av en sucker för Jack Nicholson kändes Five Easy Pieces väldigt lockande. Dels då mannen lyckats bli nominerad till en Oscar för den, och dels för att själva upplägget låter lockande. Jag längtar med spänning.

Jag har hört att David Lynchs skapelse Blue Velvet ska vara något helt i en klass för sig själv och varit mycket sugen på att njuta denna karamell som jag ännu inte tagit mig till. När du finner den i ett erbjudande för 59 kronor så känns det ju fruktansvärt frestande.

Good bye, Lenin! var en film som jag hyrde för ett tag sedan och blev positivt överraskad av. Ett varmt och jordnära drama med snygga skådespelarinsatser, härligt upplägg och en genomtänkt historia. Dessutom starka grundläggande tankar som en solid botten. Helt klart något att se igen.

Åh ja. Finns det något skönare sätt att spendera pengar?

En Kärlekshistoria

Roy Andersson är en kompositör. Ja sannerligen så. Han orkestrerar och bevisar sig vara ett smärre geni som vårt avlånga land har belönats med. Jag tackar och tar emot.

Hans film En Kärlekshistoria från 1970 är antagligen det bästa jag har sett när det kommer till svensk film. Nu är jag dock ändå kanske inte fullt bevandrad i det svenska filmträsket. Jag har sett min beskärda del Bergman och funnit Moodyssons filmer halvt intressanta och halvt standardiserade, och det var med föga förväntningar som min eminenta svenskalärare ville visa mig Roy Anderssons pärla.

Pär är 15 år gammal och det är sommar. Björkarna står i full blom, solen skiner och värmen känns påtaglig. Pärs moped brummar förtroendegivande. Han har förälskat sig i en blond flicka med skarpa blåa ögon och vackra långa ben. Hon heter Annika. Annika har förälskat sig i Pär. I hans lockiga hår, hans brunbrända hy och hans leende.

I wanna' hold your hand

Filmen skildrar de två ungas första stapplande och gungiga steg på kärlekens väg. De tvekar, och söker långsamt att förstå och underkasta sig denna naturkraft som drabbar dem. De ger upp motståndet och förkastar sin tvekan och låter sig svepas med på Amors lustjacht ut i mer de l'amour. Deras kamp orkestreras av Andersson som låter dem möta motgång efter motgång och kämpa med sin förvirrande kärlek och sina brinnande kroppar i sommarnatten. Allt innan det möter ett kraftigt och slagstarkt crescendo då Pär lämnar Annika i gruset gråtandes med käkarnas fortfarande instinktivt tuggande på tuggummit för att sedan återvända och långsamt, försiktigt och osäkert föra henne till sin famn och hålla om henne.

Sedan vänder Andersson sin orkester och går över i en långsamt och suggestivt sjunkande tragedi där han beskriver föräldrarnas tvivlan över sina egna liv och sin frustration över den rena kärleken i ögonen hos de unga. - Nu skulle jag vilja hålla ett tal. Och fick jag hålla det talet... då skulle det bli ett tal till alla människor... HELA MÄNSKLIGHETEN! För då skulle jag säga att den består av en jävla massa skitstövlar. John Hellberg försvinner självdissekerandes ut i dimman.

Aldrig förut har jag sett en film som så vackert fångar den rena och oskyldiga ungdomliga kärleken. Det osäkra och försiktigt nervösa i de unga älskandes blick, kontra de nedgående och livstörstande föräldrarna. Jag får vibbar av Ang Lees The Ice Storm samtidigt som jag ser den bästa gestaltningen av den svenska sommaren jag upplevt hittills. Likt en komposition rör Roy Andersson vid mina sinnen med en färgstark skala av nostalgi, sommarkänsla och äkta kärlek. Den absolut perfekta filmen nu när sommarens ljumma nätter snart når oss.

- Skål på dig John!

Silhuetter av grönt och rött

Det är farligt att leka med elden. Det tror jag att jag insåg för länge sedan. Jag minns att jag inte hade det som avsikt. Jag minns att det inte var vad jag ville, eller försökte skapa. Jag vill minnas att jag inte gjorde det. Låt mig ljuga för mig själv. Var snäll, var barmhärtig. Jag önskar att allting hade varit annorlunda. Jag önskar att något hade skett, och jag önskar att jag hade sett. Allt jag ville var att känna någonting. Jag kunde inte känna, jag visste inte längre vad som var och vad som hade varit. Jag var förvirrad och ensam, och du var inte där, och jag behövde dig där! Jag behövde något, jag vet inte vad. Något levande. Något som jag visste kände mitt mörker.

Det var så mörkt, med silhuetter av grönt och rött som rusade igenom rummet. Jag hade gjort det fel, lekt fel lekar vid fel tillfälle. Jag förstod dig, jag vill veta att jag förstod dig! Å snälla låt mig ha förstått dig, trots att jag vet att jag inte kan. Vore jag bara mer stark, vore jag bara mer. Snälla låt mig vara mer, var barmhärtig. Jag ville bara känna någonting, jag ville inte detta. Jag visste att jag hade brutit dig, att du sett något du inte ville se, men jag visste inte längre vad som var.

Det fanns så mycket runt mig. Det fanns så mycket jag inte såg. Det bara försvann, silhuetter i grönt och rött, som gled förbi. Det fanns inget kvar som höll mig uppe. Jag sjönk, sjönk neråt. Men du var fast, du var solid och du var vacker. Jag ville inte göra det, jag visste inte. Du var så vacker, och du var där, och jag såg dig. Du försvann inte. Jag ville bara känna. Jag ville bara kunna stå upp igen. Jag var rädd! Jag var så fruktansvärt rädd. Du fick inte försvinna, du fick inte göra det. Det var bara genom dig som jag kunde vara. Du var min mark, mitt skepp och min mast.

Jag ville inte. Snälla var barmhärtig, jag var så ensam. Jag visste inte.

I wish these tears could heal
I really wish they could
All of this, just to feel?
I've lost you, and so I should
Washed away in a flood

I wanted to feel I was fine
I wanted to smile again
Didn't see you weren't mine
Didn't care about else than gain
I was your Cain

Please believe what I say
I was just alone
Now come what come may
Let me rot to my bone
I kept your eyes for when I pray
And your smile for when I play