Släpp fångarne loss, det är vår!

Se på fan tänker man glatt. Se på fan tänker man igen. Ja se på fan, solen skiner! Se på fan, det är varmt! Se på fan, det är T-shirt! Se på fan, det är kärlek och fotboll i parken. Se på fan, det är öl på gräset! Se på fan, det är nu jag känner att jag vill leva.

Ungefär så kände jag när jag stirrade ut igenom fönstret under vår 5-timmarsuppsats till nationella provet i Svenska B idag. Ungefär så. Givande? Inte för fem ruttna ören eller någonstans. Mer enerverande och provocerande. Och ändå tycktes mig texten bli rätt bra. Spännande minst sagt. Jag underskattar min irriterade förmåga att ivrigt debattera och kritisera verklighetsbaserade historier. Detta är sannerligen något jag bör utforska djupare. Nästa gång jag ska skriva ett förbannat brev eller en insändare ska jag be Emmy reta upp mig riktigt jävligt.

Jag är så löjligt glad över att solen skiner. Jag vill grilla, kyssas, dricka öl och spela innebandy på gatorna. Det är dags att slita fram bandaren, ett skönt blandband med popreggae och det stora leendet. Kom igen nu grabbar och tjejer! Nu är det för fan sommar! Låt mig få se er dansa och bara vara lyckliga! Jag vill dra in alla i en stor buss och bara dra på en somrig roadtrip av lycka genom hela vårt avlånga land. Det vore för grymt.

Nu är det en månad kvar tills jag hoppar på tåget. En månad kvar innan jag rullar ner till Köpenhamn i en dryg vecka. Och det kommer att vara sol, jag har det på känn. Vi ska grilla ska vi! Jag och Flemming ska grilla samtidigt som vi lyssnar på det helt gudomligt sköna soundtracket till Across The Universe och svänger oss i fishermans och sköna t-shirts. Sen ska man glida ut lite på stan och bara le mot folk. Njuta solen. Ta med sig Adam och en gitarr och glida runt lite sporadiskt. Vore hur nice som helst. Ge mig en kall öl och Köpenhamn en sommardag! Ge mig det och min flicka vid min ena sida samt en härligt positiv Adam på den andra så är jag i mitt esse. Då är jag bäst.

Endast en reell månad kvar av gymnasiet nu. Endast en månad kvar, sedan har jag gjort det. Kan ni fatta det? För jag fattar faktiskt egentligen ingenting. Det känns helt sjukt surrealistiskt lockande och samtidigt fruktansvärt skrämmande. Jag känner ångestens genomsköna charm bakom de gyllene pilotbrillorna och bjuder på en kall öl. Sommaren 2008 har stark potential att kunna bli riktigt skön. Oh yes.

Så nu är det en månad kvar mina damer och herrar. Sedan vill jag att ni svär tillsammans med mig! Vi svär att det då är dags att befästa parker, torg och strander med kall öl och kärlek. Med kall öl och kärlek.

Släpp fångarne loss! Det är vår för fan!

Take a trip to the sky!

Film

Detta är år 2008. Detta är året då jag tar studenten och efter det kommer jag att bo kvar i Kalmar för att kärleken har lagt ett par tunga bojor vid mina fötter som jag mer än gärna vill bära. Eftersom jag inte riktigt helst vill studera så har jag planerat att försöka få mig ett ordentligt jobb. Allra helst vill jag ju självklart flytta in i en lägenhet inne i centrala Kalmar också, men då detta är svårt som det är (plus att hyrorna verkar vara i riskzonen för att döda envar student) så känns det otroligt att det kommer att ske. Jag kommer således få bo kvar med min syster, under min mors tak, i samma stuga. Detta är något jag inte är särskilt glad för, men det kan jag ta upp i en annan blogg.

Så då kommer jag alltså följdaktligen förhoppningsvis få ett jobb. Om inte kommer jag börja att studera så att jag får loss några pengar och helt enkelt inte bara driver. Men i förhoppningen om att jag får ett jobb hägrar något annat spännande. Lite extra kontanter som man kan röra sig med. Och vad kan det då tänkas att Charles kommer att göra när han får pengar? Ja, i egen mening känns det oerhört troligt att Charles kommer att konsumera helt ohälsosamma mängder film. Mycket film, för mycket film är bra.

Redan som det är nu så blir jag ibland ledsen på mig själv för att jag inte kan lägga mer pengar på film. Det finns inte något som jag känner mig så nöjd med som när jag har rotat i reabackar och hittat ett antal riktigt duktiga klassiker med oslagbar kvalitet och sedan kan ställa upp dessa i filmsamlingen när jag kommer hem för att senare avnjuta dem på den skruttiga lilla TV-skärmen vi har här i stugan. Jag älskar att konsumera och se kvalitativ film, väldigt mycket.

Jag vill helt enkelt bara köpa en massa film hela tiden. När det kommer till musik bryr jag mig inte så mycket om att äga en skiva med omslag och plast. Att få en bränd CD eller lite MP3-filer fungerar utmärkt för mig. Men när det är en film vill jag kunna hålla i omslaget, se filmen och veta att jag har köpt den. Det är oerhört viktigt för mig att ha den kunskapen av någon orsak. Det känns äkta och skönt för mig, en väldigt tillfredställande kunskap om att jag äger filmen.

2001: A Space Odyssey, en av mina absoluta favoritfilmer

Egentligen föredrar jag ingen filmgenre framför någon annan då det är filmens kvalitativa värde som betyder något, oavsett genre. Jag kan dock vara extra svag för thrillers och vet med mig själv om att jag där ibland kan ha svårare för att skilja agnarna från vetet. En film är självklart en helhet, och även om en av dess komponenter kan väga upp de andra så finns det inget mästerverk som inte lyckas uppfylla någon slags kvalitativ vara i samtliga kategorier. Det som utmärker de speciella storslagna verken är nämligen deras styrka inom de olika områdena som är nödvändiga för filmens sammanlagda värde.

Som exempel kan vi ta filmatiseringen av Anthony Burgess roman A Clockwork Orange från 1971. Filmen är regisserad av den storslagne Stanley Kubrick och är som alla hans självständiga filmer ett mästerverk. Rent cenografiskt och filmatiskt är den vacker, oerhört snyggt komponerad och otroligt engagerande. Manuset bygger redan på en underbart stark dystopi och Kubrick utnyttjar sin fulla förmåga för att bringa denna till en så värdig filmprestation som bara är möjligt. Även skådespeleriet är duktigt, om än det är här filmen faktiskt har sina tydligaste brister. Även ifall jag anser Malcolm McDowells insats som huvudpersonen Alex vara en av de bästa rollprestationerna någonsin väger inte övrig uppställning upp honom och tycks ibland lite medioker i jämförelse. Om inte det hade varit för att filmen i allmänhet var riktigt fantastiskt storslagen hade detta eventuellt märkts mer och blivit ett tråkigt inslag. Musiken, som är en viktig huvudkomponent, är även den helt strålande med Beethoven som ackompanjerar ultravåldet.

Malcolm McDowell är fantastisk som Alexander DeLarge

Film har alltså blivit, och kanske till viss del länge varit, en väldigt stor passion för mig. Mina två senaste inköp var två filmer om Vietnam (Kubricks Full Metal Jacket samt The Deer Hunter) som jag mättat mig gott på och ställt in i min filmhylla. Men fortfarande brinner lusten inom mig efter att köpa mer och mer, samt att se mer och mer. Jag har filmmani, och jag älskar det fullständigt för tillfället.

Vad är det då som är så underbart med filmen, och så skönt? För det första är det vanligtvis rätt komprimerat. När du läser en bok så får du en större och starkare helhetsupplevelse som sträcker sig över ett större tidsspann än när du ser en film. Den komprimerade känslan gör att du vill uppleva det som en helhetssittning, ett streck. En fullvärdig fullblodshistoria som matas in i dig under några timmar. I de flesta fall gäller denna tes. När jag såg Gudfadern första gången minns jag att det var skönt att se den i två delar. Filmen är så massiv, så mycket komponenter, detaljer och underliggande information att den är svår att klara av i bara en sittning. Då fördummas den för att man inte orkar ge den fullständig uppmärksamhet hela vägen ut. Men det som egentligen är det jag uppskattar mest med högkvalitativ film är precis det som jag uppskattar med en riktigt bra bok. De är bägge massiva former för konst som man skall spendera mycket tid för att uppleva. En dikt eller en tavla går för fort. De tycks inte fånga mig fullständigt. Efter att jag sett en film som utmanar mitt intellekt, leker med min tanke, fylls jag med en känsla av fullständig mättnad. Jag känner mig fylld och tillfredställd, intellektuellt bekräftigad som en levande varelse med förmågan att reflektera. Jag känner att filmen har gett mig en chans att se något som kanske inte ens har något med den att göra överhuvudtaget. Den ger mig en chans att se mig själv. Och just den magiska känslan, det är den som gör kvalitativ film, och varje scen samt varje sekund, så underbart stark och fantastisk. Känslan av en intellektuell bekräftelse.

Jag kommer definitivt köpa mycket film i höst.

Kreativitet är underbart

Den mänskliga kreativiteten är vanligtvis något som är fantastiskt hyllat och älskat av större delen av våra kära med-kosmopolitaner på denna lilla grusflinga i mörkret. Viljan och lusten att skapa är faktiskt inget som kan mätas då den är lika stor hos alla människor. För alla skapar. Det är egentligen det vi spenderar större delen av vår tid med att göra. Om det så är i plastfabrikens instängda lackeringsrum eller med en mbira på en trång gata i Havanna. Skapandet sker ändå och vi älskar det.

Det jag tänkte pointera i denna blogg är det artistiska skapandet. Jag har en mycket älskad flickvän som just genomfört ett stort projektarbete i form av att skapa en musikvideo tillsammans med en vän, som även råkar vara en underhållande och kreativ bloggare, och de lyckades få ett väldigt lyckat resultat. De har slitit och de har offrat sömn och fritid för att göra detta något, som de för tillfället säkerligen kommer tänka ett par gånger innan de genomför igen, och slutligen blev de ändå rätt nöjda. Underbart.

Personligen är jag väl lagt åt skrivandets konst. Jag har någon lustig passion för detta med att skriva och jag skriver som bäst när jag mår som sämst. Alldeles fantastiskt då det vanligtvis hjälper att skriva i de stunderna. Kan någon förövrigt förklara för mig varför man som deprimerad mår bättre av att höra riktigt mörk musik eller skriva något riktigt mörkt? Det känns ologiskt. I vilket fall som helst gillar jag att skriva. Jag skulle vilja spela på en sådan där gitarrliknande sak, men det har varit svårt för mig att greppa det där. Jag är människa, alltså lite retarderad, sorry.

Den kreativa kraften är fantastisk. Den kreativa viljan som finns hos varje individ. Det är lustigt att skolan, vars ena stora syfte är att främja kreativiteten, är en av de största anledningarna till att många barns artistiska kreativitet hämmas och ibland rentav försvinner. Jag har aldrig tyckt om att rita mig veteligen. Jag hade tänkt fråga min mor imorgon om jag tyckte om att rita och måla när jag var liten, men nuförtiden sker det aldrig. Varken min far eller min äldre bror ritar heller, någonsin. Det är lite trist för att jag känner mig lite hämmad på den fronten. Rent musikaliskt och som målare känner jag mig otroligt hämmad. Fotografier har jag svårt för också. Det knepiga är att jag förstår själva det bakomliggande. Jag har en känsla för det jag uppfattat är normtänkande att tycka är bra och stark musik, vacker konst och snygga fotografier, men jag kan inte utföra det själv. Ibland tycker jag det är lite lustigt, men sedan slås jag av en enkel acceptans för det jag ändå skulle kunna förändra om jag så ville.

Något som är fantastiskt för kreativa människor är de stora hemsidorna myspace och youtube. Här ges artister och amatörer möjligheten att uttrycka sin egen kreativitet och känsla för allmänheten, och får därmed ett sätt att uttrycka sin vilja att skapa. Precis som jag själv gör just nu. Nuförtiden föds stjärnor på myspace.com, och poeter och journalister (samt andra terrorister) håller till i bloggträsket vid kaj misérable.

Denna blogg dedikeras framförallt till något av en inspirationskälla i kreativitet för mig. En av mina allra närmaste vänner är min kusin Adam (som jag förövrigt ska gå på dödsvandring med i sommar, stay tuned) som för tillfället skriver och producerar sin egen musik tillsammans med min äldre syster och några andra musiker. Detta gör han självfallet inte för att han tjänar några pengar på det. Ej heller för att han lider någon brist på saker som skall göras. Han gör det helt enkelt för att uttrycka sig, och det fungerar väldigt bra.

Den här bloggen är för Adam, och här är hans musik.

Vore vi människor utan vår kreativitet?

In my secret life

Välkommen.

Denna blogg kommer antagligen vara rätt trist för de flesta. Den kommer innehålla mina högst triviala och upprepade tankar kring alltet och dess helhet samt diverse poesi och svammel. Här och där kommer ni se spår av oväsentligheter och personliga idiotier. Som namnet antyder kan det komma att kännas som någon salig och sorglig blandning av inkorrekt filosofi och defekt poesi. Allt detta för att passa det asymmetriska mönster av symmetri som jag inte så mycket bestämt mig för som jag underkastar mig det.

Jag är, utifrån att varandet skulle vara ett faktum, en liten pojke. När jag var liten lekte jag inte med mina små plasthjältar. Jag bar dem med mig och berättade historier för dem om vad de gjorde för heroiska handlingar. Detta har lett till att min barndoms leksaker är förhållandevis oskadda. Detta var nog också lite ett första intyg på min vilja att berätta, vilken var orsaken till att jag skrev denna så meningslösa anekdot om min barndom. Förutom att vara en liten pojke är jag en människa, och jag trivs rätt bra med det.

För protokollet: Jag gillar Leonard Cohen. Vissa säger att han är galen. Jag gillar galenskapen, gör inte du?

Jag räknar inte med att denna text ska ha gett dig något. Det varnade jag dig för redan tidigt. Däremot ger den mig något. Den ger mig mycket, och det tackar jag dig för.

Förövrigt vill jag varna alla så här i början om att mina bloggar är hemskt ogenomtänkta och idiotiska. Den som försöker finna någon riktig mening i dem borde arkebuseras.