En Kärlekshistoria

Roy Andersson är en kompositör. Ja sannerligen så. Han orkestrerar och bevisar sig vara ett smärre geni som vårt avlånga land har belönats med. Jag tackar och tar emot.

Hans film En Kärlekshistoria från 1970 är antagligen det bästa jag har sett när det kommer till svensk film. Nu är jag dock ändå kanske inte fullt bevandrad i det svenska filmträsket. Jag har sett min beskärda del Bergman och funnit Moodyssons filmer halvt intressanta och halvt standardiserade, och det var med föga förväntningar som min eminenta svenskalärare ville visa mig Roy Anderssons pärla.

Pär är 15 år gammal och det är sommar. Björkarna står i full blom, solen skiner och värmen känns påtaglig. Pärs moped brummar förtroendegivande. Han har förälskat sig i en blond flicka med skarpa blåa ögon och vackra långa ben. Hon heter Annika. Annika har förälskat sig i Pär. I hans lockiga hår, hans brunbrända hy och hans leende.

I wanna' hold your hand

Filmen skildrar de två ungas första stapplande och gungiga steg på kärlekens väg. De tvekar, och söker långsamt att förstå och underkasta sig denna naturkraft som drabbar dem. De ger upp motståndet och förkastar sin tvekan och låter sig svepas med på Amors lustjacht ut i mer de l'amour. Deras kamp orkestreras av Andersson som låter dem möta motgång efter motgång och kämpa med sin förvirrande kärlek och sina brinnande kroppar i sommarnatten. Allt innan det möter ett kraftigt och slagstarkt crescendo då Pär lämnar Annika i gruset gråtandes med käkarnas fortfarande instinktivt tuggande på tuggummit för att sedan återvända och långsamt, försiktigt och osäkert föra henne till sin famn och hålla om henne.

Sedan vänder Andersson sin orkester och går över i en långsamt och suggestivt sjunkande tragedi där han beskriver föräldrarnas tvivlan över sina egna liv och sin frustration över den rena kärleken i ögonen hos de unga. - Nu skulle jag vilja hålla ett tal. Och fick jag hålla det talet... då skulle det bli ett tal till alla människor... HELA MÄNSKLIGHETEN! För då skulle jag säga att den består av en jävla massa skitstövlar. John Hellberg försvinner självdissekerandes ut i dimman.

Aldrig förut har jag sett en film som så vackert fångar den rena och oskyldiga ungdomliga kärleken. Det osäkra och försiktigt nervösa i de unga älskandes blick, kontra de nedgående och livstörstande föräldrarna. Jag får vibbar av Ang Lees The Ice Storm samtidigt som jag ser den bästa gestaltningen av den svenska sommaren jag upplevt hittills. Likt en komposition rör Roy Andersson vid mina sinnen med en färgstark skala av nostalgi, sommarkänsla och äkta kärlek. Den absolut perfekta filmen nu när sommarens ljumma nätter snart når oss.

- Skål på dig John!