Catching myself

Det är 36 dagar kvar tills jag tar studenten. 864 timmar, 51840 minuter eller 3 110 400 sekunder. Allt detta beroende på hur man vill se på det. Det är inte lika lång tid kvar tills mina slutbetyg sätts för i år, och nu är det frenesi. Skolarbeten och prov, skolarbeten och prov. Var en snäll elev och inse att detta är dina sista veckor Charles. Allt du behöver göra är att anstränga dig nu. Anstränga dig på precis det sättet du aldrig ansträngt dig förut, men vet att du kan. Gör det, och du är en vinnare. Gör det, och jag älskar dig, även ifall du liknar en välgödd leonberger med syfilis. Allt jag kräver av mig själv är att jag inser att ifall jag bara ger mig själv chansen att jobba ordentligt bara den här sista tiden, så får jag lov att vara bra. Då får jag lov att vara häftig. För att få lov att vara någonting för sig själv, det är synnerligen mindblowing.

Ikväll, och till viss del idag samt igår, har jag studerat litteraturvetenskap. Min lärare har ställt mig under ett ultimatum. "Får du MVG på provet, får du MVG i betyg". Allt detta ackompanjerat av en blick som vittnade om hur fasligt besviken han skulle bli på mig om jag inte tar den chansen. Således har jag ansträngt mig mer inför det här provet än vad jag tror jag har ansträngt mig inför ett teoretiskt prov under hela gymnasietiden; enda undantag blir teoriprovet.

Och just denna vecka 19 har varit den förutbestämda domedagsveckan. I måndags höll jag ett 20 minuter långt anförande om Franz Kafka och hans roman Slottet, igår hade jag en naturkunskapsinlämning på tre sidor om människans kreativa evolution, och idag har vi genomfört en muntlig diskussion av den. Imorgon är det som sagt litteraturvetenskapsprov, och tills på fredag ska jag ha skrivit något A4 om Joan Miró på spanska, samt vara redo att redovisa det. Nu är jag halvvägs igenom, och nog för att det är svettigt, men den ångest som existerade förra veckan var sannerligen överdriven. Allt är genomförbart, om man bara fokuserar lite.

Det mest störande är dock att jag fick hem 5 stycken mästerliga filmer igår, och jag har inte kunnat se någon av dem än. Speciellt trånar jag efter att se Blue Velvet och Five Easy Pieces, den senare av obestämt anledning. Och jag får inte se dem! Jag tillåter inte mig själv! Det är förjävligt. Mina dissociativa identiter är i en stark konflikt.

Men nu är det tillbaks till parafraser, pasticher, klichéer, travestier och generationsromaner. Ha det så mysigt.

Låt mig se film, annars går jag snart under.