Efter flertalet diskussioner kring min far om huruvida man bör benämna Gudfadern och uppföljarna som storslagna har han flertalet gånger insisterat på att jag borde se Once upon a time in America, av Sergio Leone. Jag har nekat någon gång, och aldrig riktigt tagit mig tid för vad jag trodde bara var ytterligare en slitstark gangsterhistoria, men där var jag inte helt säker på sadeln, för Leones amerikanska saga erbjuder mer än maskingevär, fucker!
Ett gäng unga judiska grabbar stryker runt i New Yorks gator och verkar hantlangare åt den lokale mafioson. En femte pojke kliver in i gänget och försöker få dem att etablera sig som självständiga, och parallellerna till majoriteten av liknande filmer är uppenbara. Allting ges till oss i retrospektrum då Robert de Niro står för sin återvändo till nostalgistaden, och vår berättelse. Pojkarnas gäng utvecklas drastiskt då "Noodles" (de Niro) mördar den lokale bossen, och hamnar i fängelse; efter att han återvänder leds vi in i en spiral av maktlystnad, vänskap, och kärlek.
Vad Leone verkligen lyckas med i filmen är att fånga det typiskt amerikanska; filmen andas Amerika. Drömmen om möjligheternas land syns i varje tegelsten, i synnerhet då det är små pojkar vi följer genom en stor del av storyn. Filmen lyckas på så sätt förmedla en typiskt romantiserad bild av det amerikanskt kriminella livet, som vi känner från flera andra filmer. Samtidigt så är det en exposé och anknytning till mer klassiska amerikanska filmer, med ett upplägg som andas 40-tal, och samtidigt tydligt förmedlar det samtida. Storyn blir dock rätt ofta tråkigt melodramatisk, och allt känns irriterande extremt; jag har tröttnat på de romantiska sagorna om Amerika. Dock skall tilläggas att storyn håller sig på en hög nivå i sitt eget startfält.
Fotot är, likt Leones westernfilmer, snyggt och amerikanskt. Miljöerna är stiliga, och tidstypiska, så det finns en snygg touch med de svarta, bruna och grå stänken av färg. Man går aldrig utanför ramen, och allting är gamla beprövade trick, trots att "INTERMISSION"-bilden alltid gör mig lite extra lycklig i "gamla godingar". Jag hade eventuellt gärna sett en lite mer rostig bild, utan slow-motion och känslopornografiska cuts.
Skådespeleriet är väl godkänt. De Niro gör en utmärkt roll som den upproriske Noodles, och hans medspelare James Woods presterar helt okej som den stora visionären. Själv var jag dock mest imponerad av de två kvinnliga birollerna av Elizabeth McGovern och Tuesday Weld; Weld som spelar intrigmakerskan med ökad maktlusta, och McGovern som spelar den orörda skönheten, som blir brutalt våldtagen i baksätet på en bil.
Allt som allt är Once upon a time in America en bra maffia-thriller, som fungerar som ett utmärkt komplement till Gudfadern. Dock blir jag tvungen att erkänna att Coppolas två första filmer är de främsta inom sin genre.
Nu ska jag knåpa ihop en inköpslista till kvällens middag med min flickvän, och dona lite. Ha det mysigt!
I like the stink of the streets. It cleans out my lungs. And it gives me a hard-on.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar