Edvard Munch
Jag har just intagit den engelske regissören Peter Watkins skildring av den norske författaren Edvard Munchs öde, och befinner mig i ett stadie av fullkomlig våldtäkt. Filmen rev i mitt sinne och slukade min tanke så fullkomligt att den krossat en serie av tankar och ideal för att befrukta mig med en bastard, som jag älskar. Så våldsamt, och så emotionellt erotiskt slår nu svallvågor av bilder mot min tanke att jag känner mig helt upptagen av att nästan naivt sträva efter en fullständig förklaring, i dessa tusentals magnifika bilder som upptar mig. Filmen är så vacker, och så våldsamt rå, att det bränner mig. Dessa ord må låta jävligt hybrisladdade och småpretentiösa, men filmen lämnar mig som en blind småpojke, i en mörk balsal.
Watkins skildrar Munchs psykotraumatiska sinne och liv ur ett pedagogiskt sken, med klara linjer, och briljant utformning. Man följer konstnärens emotionella kval i strävan mot självuppfyllelse, och konstutformning på ett otroligt snyggt experimenterande vis, med en touch av det typiskt skandinaviska. De korta scener av laddade känslor som träffar en förmedlar en ung mans tragedi, och en skrikande livsångest, blandat med en kontemporär upprorsanda, som inte låter sig skiljas mellan 1880-tal, och 1970-tal; en djupdykning i konstnärens själ, och hela den konstnärliga strävan efter att separera sitt jag från sin älskade mänsklighet. Likt Munchs egna målningar porträtterar den framförallt ensamt sargade män, i sken av sin egen lust efter kvinnans kött; en klagosång från deras hjärtan över deras svaghet, där de evigt försöker rättfärdiga den. Som spegel av Munchs konstnärsskap, och en fullkomlig bild av konstnären, har jag aldrig sett något liknande någonsin. Tilläggas bör även den starkt passionerade skildringen av kontemporära konstnärers starka kulturyttringar, som självfallet faller i förhållande till Munch.
Fotot i filmen är superbt. Ofta ges vi chansen att ta in Munchs innersta tankar i samband med återgivningar av hans egna verk, och Watkins stämma som leder oss igenom ett kaotiskt sinne, utan att någonsin lämna oss ensamma och svarslösa. I enlighet med den konstera som efterliknas fokuserar fotot närmast dokumentärt på porträtt och skådespelarnas ögonkontakt med linsen, och våra egna, förmedlar en evig hopplöshet; kameraarbetet fångar själva känslan av rörelsen i kärlek, ytterst sublimt.
Skådespeleriet är strålande. Geir Westby som spelar Munch porträtterar en plågad men övertygad själs vandring genom sin egen strävan, speciellt i samspel med Gro Fraas som porträtterar Munchs älskarinna och lidelse, Fru Heiberg. De längtansfyllt tunga blickar av mänsklighet som ser in i min egen själ är genuina, och en fullständig flora av originalspråk för fram historien på ett reellt sätt. Antagonisten är alltid klar, då Munchs eget öde följs slaviskt, och de många birollerna blir aldrig tydligt framträdande, förutom i ett fåtal undantag.
Ett tidsepiskt mästerverk som verkligen inte endast har givit mig en bild, utan även förstorat min respekt för filmkonsten. Ett klart wow från min sida.
Watkins skildrar Munchs psykotraumatiska sinne och liv ur ett pedagogiskt sken, med klara linjer, och briljant utformning. Man följer konstnärens emotionella kval i strävan mot självuppfyllelse, och konstutformning på ett otroligt snyggt experimenterande vis, med en touch av det typiskt skandinaviska. De korta scener av laddade känslor som träffar en förmedlar en ung mans tragedi, och en skrikande livsångest, blandat med en kontemporär upprorsanda, som inte låter sig skiljas mellan 1880-tal, och 1970-tal; en djupdykning i konstnärens själ, och hela den konstnärliga strävan efter att separera sitt jag från sin älskade mänsklighet. Likt Munchs egna målningar porträtterar den framförallt ensamt sargade män, i sken av sin egen lust efter kvinnans kött; en klagosång från deras hjärtan över deras svaghet, där de evigt försöker rättfärdiga den. Som spegel av Munchs konstnärsskap, och en fullkomlig bild av konstnären, har jag aldrig sett något liknande någonsin. Tilläggas bör även den starkt passionerade skildringen av kontemporära konstnärers starka kulturyttringar, som självfallet faller i förhållande till Munch.
Fotot i filmen är superbt. Ofta ges vi chansen att ta in Munchs innersta tankar i samband med återgivningar av hans egna verk, och Watkins stämma som leder oss igenom ett kaotiskt sinne, utan att någonsin lämna oss ensamma och svarslösa. I enlighet med den konstera som efterliknas fokuserar fotot närmast dokumentärt på porträtt och skådespelarnas ögonkontakt med linsen, och våra egna, förmedlar en evig hopplöshet; kameraarbetet fångar själva känslan av rörelsen i kärlek, ytterst sublimt.
Skådespeleriet är strålande. Geir Westby som spelar Munch porträtterar en plågad men övertygad själs vandring genom sin egen strävan, speciellt i samspel med Gro Fraas som porträtterar Munchs älskarinna och lidelse, Fru Heiberg. De längtansfyllt tunga blickar av mänsklighet som ser in i min egen själ är genuina, och en fullständig flora av originalspråk för fram historien på ett reellt sätt. Antagonisten är alltid klar, då Munchs eget öde följs slaviskt, och de många birollerna blir aldrig tydligt framträdande, förutom i ett fåtal undantag.
Ett tidsepiskt mästerverk som verkligen inte endast har givit mig en bild, utan även förstorat min respekt för filmkonsten. Ett klart wow från min sida.
1 kommentar:
Alltid intressant med historia.
Svar om Profeten Muhammed: Jo, men det är det som är som så himla sjukt.
Skicka en kommentar