Film

Detta är år 2008. Detta är året då jag tar studenten och efter det kommer jag att bo kvar i Kalmar för att kärleken har lagt ett par tunga bojor vid mina fötter som jag mer än gärna vill bära. Eftersom jag inte riktigt helst vill studera så har jag planerat att försöka få mig ett ordentligt jobb. Allra helst vill jag ju självklart flytta in i en lägenhet inne i centrala Kalmar också, men då detta är svårt som det är (plus att hyrorna verkar vara i riskzonen för att döda envar student) så känns det otroligt att det kommer att ske. Jag kommer således få bo kvar med min syster, under min mors tak, i samma stuga. Detta är något jag inte är särskilt glad för, men det kan jag ta upp i en annan blogg.

Så då kommer jag alltså följdaktligen förhoppningsvis få ett jobb. Om inte kommer jag börja att studera så att jag får loss några pengar och helt enkelt inte bara driver. Men i förhoppningen om att jag får ett jobb hägrar något annat spännande. Lite extra kontanter som man kan röra sig med. Och vad kan det då tänkas att Charles kommer att göra när han får pengar? Ja, i egen mening känns det oerhört troligt att Charles kommer att konsumera helt ohälsosamma mängder film. Mycket film, för mycket film är bra.

Redan som det är nu så blir jag ibland ledsen på mig själv för att jag inte kan lägga mer pengar på film. Det finns inte något som jag känner mig så nöjd med som när jag har rotat i reabackar och hittat ett antal riktigt duktiga klassiker med oslagbar kvalitet och sedan kan ställa upp dessa i filmsamlingen när jag kommer hem för att senare avnjuta dem på den skruttiga lilla TV-skärmen vi har här i stugan. Jag älskar att konsumera och se kvalitativ film, väldigt mycket.

Jag vill helt enkelt bara köpa en massa film hela tiden. När det kommer till musik bryr jag mig inte så mycket om att äga en skiva med omslag och plast. Att få en bränd CD eller lite MP3-filer fungerar utmärkt för mig. Men när det är en film vill jag kunna hålla i omslaget, se filmen och veta att jag har köpt den. Det är oerhört viktigt för mig att ha den kunskapen av någon orsak. Det känns äkta och skönt för mig, en väldigt tillfredställande kunskap om att jag äger filmen.

2001: A Space Odyssey, en av mina absoluta favoritfilmer

Egentligen föredrar jag ingen filmgenre framför någon annan då det är filmens kvalitativa värde som betyder något, oavsett genre. Jag kan dock vara extra svag för thrillers och vet med mig själv om att jag där ibland kan ha svårare för att skilja agnarna från vetet. En film är självklart en helhet, och även om en av dess komponenter kan väga upp de andra så finns det inget mästerverk som inte lyckas uppfylla någon slags kvalitativ vara i samtliga kategorier. Det som utmärker de speciella storslagna verken är nämligen deras styrka inom de olika områdena som är nödvändiga för filmens sammanlagda värde.

Som exempel kan vi ta filmatiseringen av Anthony Burgess roman A Clockwork Orange från 1971. Filmen är regisserad av den storslagne Stanley Kubrick och är som alla hans självständiga filmer ett mästerverk. Rent cenografiskt och filmatiskt är den vacker, oerhört snyggt komponerad och otroligt engagerande. Manuset bygger redan på en underbart stark dystopi och Kubrick utnyttjar sin fulla förmåga för att bringa denna till en så värdig filmprestation som bara är möjligt. Även skådespeleriet är duktigt, om än det är här filmen faktiskt har sina tydligaste brister. Även ifall jag anser Malcolm McDowells insats som huvudpersonen Alex vara en av de bästa rollprestationerna någonsin väger inte övrig uppställning upp honom och tycks ibland lite medioker i jämförelse. Om inte det hade varit för att filmen i allmänhet var riktigt fantastiskt storslagen hade detta eventuellt märkts mer och blivit ett tråkigt inslag. Musiken, som är en viktig huvudkomponent, är även den helt strålande med Beethoven som ackompanjerar ultravåldet.

Malcolm McDowell är fantastisk som Alexander DeLarge

Film har alltså blivit, och kanske till viss del länge varit, en väldigt stor passion för mig. Mina två senaste inköp var två filmer om Vietnam (Kubricks Full Metal Jacket samt The Deer Hunter) som jag mättat mig gott på och ställt in i min filmhylla. Men fortfarande brinner lusten inom mig efter att köpa mer och mer, samt att se mer och mer. Jag har filmmani, och jag älskar det fullständigt för tillfället.

Vad är det då som är så underbart med filmen, och så skönt? För det första är det vanligtvis rätt komprimerat. När du läser en bok så får du en större och starkare helhetsupplevelse som sträcker sig över ett större tidsspann än när du ser en film. Den komprimerade känslan gör att du vill uppleva det som en helhetssittning, ett streck. En fullvärdig fullblodshistoria som matas in i dig under några timmar. I de flesta fall gäller denna tes. När jag såg Gudfadern första gången minns jag att det var skönt att se den i två delar. Filmen är så massiv, så mycket komponenter, detaljer och underliggande information att den är svår att klara av i bara en sittning. Då fördummas den för att man inte orkar ge den fullständig uppmärksamhet hela vägen ut. Men det som egentligen är det jag uppskattar mest med högkvalitativ film är precis det som jag uppskattar med en riktigt bra bok. De är bägge massiva former för konst som man skall spendera mycket tid för att uppleva. En dikt eller en tavla går för fort. De tycks inte fånga mig fullständigt. Efter att jag sett en film som utmanar mitt intellekt, leker med min tanke, fylls jag med en känsla av fullständig mättnad. Jag känner mig fylld och tillfredställd, intellektuellt bekräftigad som en levande varelse med förmågan att reflektera. Jag känner att filmen har gett mig en chans att se något som kanske inte ens har något med den att göra överhuvudtaget. Den ger mig en chans att se mig själv. Och just den magiska känslan, det är den som gör kvalitativ film, och varje scen samt varje sekund, så underbart stark och fantastisk. Känslan av en intellektuell bekräftelse.

Jag kommer definitivt köpa mycket film i höst.