In my secret life

Välkommen.

Denna blogg kommer antagligen vara rätt trist för de flesta. Den kommer innehålla mina högst triviala och upprepade tankar kring alltet och dess helhet samt diverse poesi och svammel. Här och där kommer ni se spår av oväsentligheter och personliga idiotier. Som namnet antyder kan det komma att kännas som någon salig och sorglig blandning av inkorrekt filosofi och defekt poesi. Allt detta för att passa det asymmetriska mönster av symmetri som jag inte så mycket bestämt mig för som jag underkastar mig det.

Jag är, utifrån att varandet skulle vara ett faktum, en liten pojke. När jag var liten lekte jag inte med mina små plasthjältar. Jag bar dem med mig och berättade historier för dem om vad de gjorde för heroiska handlingar. Detta har lett till att min barndoms leksaker är förhållandevis oskadda. Detta var nog också lite ett första intyg på min vilja att berätta, vilken var orsaken till att jag skrev denna så meningslösa anekdot om min barndom. Förutom att vara en liten pojke är jag en människa, och jag trivs rätt bra med det.

För protokollet: Jag gillar Leonard Cohen. Vissa säger att han är galen. Jag gillar galenskapen, gör inte du?

Jag räknar inte med att denna text ska ha gett dig något. Det varnade jag dig för redan tidigt. Däremot ger den mig något. Den ger mig mycket, och det tackar jag dig för.

Förövrigt vill jag varna alla så här i början om att mina bloggar är hemskt ogenomtänkta och idiotiska. Den som försöker finna någon riktig mening i dem borde arkebuseras.