You don't know me, and you don't even care

Jag läste just ett par bloggar på den kalmaritiske Sverigedemokraten Thoralf Alfssons blogg, och slogs snabbt av den lustiga inskränkthet som var så påtaglig. Thoralf kritiserar Svenska Kyrkan i Umeå för deras planer på att anställa en troende muslim för att ge en bred syn på de två religionerna i skolundervisningen, och kallar detta grep för "hyckleri" då kristna är attackerade i Mellanöstern, och förtryckta. Men vad sorgligt Thoralf. Så på grund av att kristna blir förtryckta i Mellanöstern ska vi fina "kristna" stå samman och visst visa att Islam är en lustig religion. Självklart ska vi mycket hellre agera så än att faktiskt försöka städa framför egen dörr, och lösa de, som jag är säker på att han, mer än någon annan, vet, innestående problemen med integreringssvårigheter i Sverige. Nej, skit i att lösa integreringen, utan sparka ut invandrarna och tyck illa om dem, för att deras religion (för nationalister läs: "dom") är elaka mot oss. Skolgårdsmentaliteten är så fantastiskt slagkraftig att jag nästan blir spyfärdig.

Titeln på dagens blogg är "You don't even know me, and you don't even care", vilket jag tänker anknyta till dagens ämne. Dessa så kallade "nationalister" och "patrioter", som vill avskaffa mångkultur i Sverige gör nämligen det motsatta. De känner alla de som de egentligen inte har någon aning om, och låter statistisk visa att hela etniska grupper är grunden till Sveriges alla problem. Låt oss likna det hela vid hur man styckar upp ett köttstycke. Kniven är slö, och styckningen går dåligt. Köttet börjar ta skada av värmen, och situationen känns lite meningslös. Dock är köttet långt ifrån förstört, och fortfarande väldigt fint och välsmakande, om man lyckas stycka det, men kniven är inte vass nog. Sverigedemokraterna vill - istället för att vässa kniven och stycka upp, samt använda, köttet - bara slänga hela köttstycket för att de anser att "köttet sabbar hela min dag!". Således ett par griniga gubbar som vägrar arbeta där politik ska arbeta; med att förebygga problematiska situationer istället för att korrigera felen. Problemet Sverigedemokraterna ställs inför är ju dock självfallet rätt jobbigt. Hur får man kultur att sluta utvecklas? Jag menar, ingen har ju någonsin lyckats med det hittills, så det gäller ju att hitta en lösning, eller hur? Eller skulle vi kanske försöka med något reellt, som att lösa integreringen, istället för att jaga moln?

You don't know me; you don't care about me; I love you.