Varför "Vit Seger" segrar

Jag avskyr dem. Dessa sladdergoda, äckelljumna och oavbrutet skenheliga nationalister vi dras med i det här landet. De som slåss för frihet och rättvisa, enligt dem själva. Att jag sedan är långt ifrån ensam om att ogilla dem är bara ett faktum. Det är förundransvärt att vi står ut med fascismen och låter den växa precis som den gjorde för 80 år sedan. Det är rätt häftigt att vi inte lärt oss. Läs gärna Salka Sandéns artikel på SVTs hemsida; mycket bra och intressant läsning.

Du gamla du fria, du Svea Rikes död

När man talar om nationalisterna som fascister och nazister tystnar det svenska folket. När man talar om patrioter som Adolf-anhängare ser folk en som ett hot; Sverige har nämligen drabbats av den Amerikanska folksjukdomen "vänsterhat". Allting som kan upplevas som socialistiskt, däribland antirasistiska rörelser, ses som ett hot och man odlar upp en avsky för det. Tyvärr en avsky som i mångt och mycket är berättigad, när organisationer som AFA attackerar med nävarna och späder den nazistiska "akta er för vänsterextremisterna!"-elden. När man talar om nationalisterna som fascister och nazister tystnar det svenska folket, för det är våra barn vi talar om. För den generation som hittat högerextremismen är det svenska folkets barn, och föräldrarna är tysta.

För lite mer än en månad sedan blev min flickvän och hennes mamma nersparkade av dessa såkallade frihetskämpar på Kalmars mest offentliga torg. I staden Kalmar, med över 60 000 invånare, lyckades ett gäng högerextremister sparka ner tre kvinnor, och ingen ingrep. Detta som dessutom var kvällen för Kalmar FFs avslutande match och vinst av Allsvenskan, med tusentals människor som var och firade på, och i närheten av, samma torg. På detta torg attackerade nazisterna, och de vann. De vann just därför att ingen gjorde någonting. Detta Vi, du jag och alla andra, som alla antinationalister talar om fanns inte. Det fanns inne på O'Learys 10 sekunders springväg därifrån, men det fanns inte på det torget när män sparkade ner kvinnor som ville visa sin åsikt.

Natten den 9:e november 1938 mördades ett hundratal judar i kallt blod i Tyskland. Tiotusentals fördes till koncentrationsläger och 267 synagogor sattes i brand. Detta skedde utan att folket blivit informerat. Detta var en aktion från det då ledande partiet NSDAP, men skedde precis som nu då de människor som attackerade nazismen stod och iakttog våldsdåden. Varför kunde det hända? Hur kan det hända sig att minoriteten kontrollerar majoriteten. Hur kan de göra det, och varför gör inte vi motstånd?

Det finns tyvärr ett, enligt mig, lika sorgligt som enkelt svar till varför fullvuxna män fick lov att attackera min flickvän på ett kyligt torg med flera hundra män inom räckhåll till att göra motstånd. Det finns ett skäl till varför vi låter dem göra det, och det ligger i oss själva. Jag har en god vän av tysk börd, han heter Jonas, som ofta kommenterat på det han kallar "moralfallet"; självklart uppkallat efter det kristna syndafallet. När vi har diskuterat orsakerna till varför vi kan låta det inträffa idag som skedde för 80 år sedan återkommer han till detta moralfall. Moralfallet är den avsaknad av civilkurage som finns i dagens samhälle; ett samhälle där man är så rädd om sig själv att man inte försvarar sina åsikter. Jag har i dessa diskussioner också undrat, och svarar nu att det beror på individualismen Jonas. I botten för allt det här ligger vår fina Amerikanska livsstil, som sväller likt en sjukdom. Vad är det som driver dessa nationalister, och som vi inte har? Vad är det som föder deras eld, och som vi saknar? Jo, vi saknar tro. Idealismen är död och begraven för att ersättas av individualismen. Ingenting i vår värld fokuserar på gemenskapen längre, och därför finns det ingen som fokuserar på det som de anser är det rätta, utan man fokuserar uteslutande på att försörja sig själv framåt i den materialistiska glädjen. Vad nationalisterna har som vi saknar är ideal!, och det smärtar mig att säga det. Det finns inget Vi, därför att ingen tror på någonting. På 60-talet fanns det ett Vi, när man gjorde motstånd mot Vietnamkriget; 1989 fanns det ett Vi, när man rev Berlinmuren, men idag, när fascismen står på våra gator och ger klubbor och främlingsfientliga flygblad till våra barn, så finns det inget vi längre. Kollektivismen och idealet är dött bland oss, men det brinner hos dem. De samlas därför att de tror på något. De tar det till politisk nivå, därför att de tror på något, och de vinner, därför att vi inte tror på något.

Althussers världsbild var tyvärr allt för rätt, och plattskärmen har dödat civilkuraget. Heil Hitler.

Nästan så man ska gå och joina AFA, som fortfarande tror på något.

Charles Nordström